Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Öga mot öga med gorillan

Öga mot öga med gorillan

DJUPT inne i Centralafrikas regnskog ligger en naturskatt som få haft förmånen att se. Efter en 12 timmars biltur på oländiga vägar nådde vi nationalparken Dzanga-Ndoki, ett orört viltreservat i sydvästra delen av landet, mellan Kamerun och Kongo-Kinshasa. Vårt mål var att träffa Makumba, en västlig låglandsgorilla, och hans familj.

Vår guide uppmanade oss att hålla ihop och se upp för elefanter, eftersom vi vandrade på stigar där de dagligen letar efter föda. Men elefanter var inte vårt enda bekymmer. ”Om en gorilla rusar fram emot er ska ni bara stå stilla och titta ner i backen”, sa guiden varnande. ”Han kommer inte att skada er, han för bara en massa oväsen. Sök inte ögonkontakt med honom. Jag tycker det bästa är att bara blunda.”

Förutom guiden hade vi också med oss en spårare från bakafolket, som räknas till pygméfolken. En skicklig spårare kan upptäcka skygga djurs närvaro med hjälp av minsta lukt-,  ljud- eller synintryck. Ettriga bin svärmade omkring oss. Vi fick ligga i för att kunna hålla jämna steg med spåraren som utan problem marscherade fram genom den täta vegetationen.

Vår spårare tog oss genom orörd skog där få västerlänningar satt sin fot. Plötsligt stannade han tvärt och pekade mot en stor yta nära stigen. Där kunde vi se nertrampade buskar och gräsplättar där unga gorillor hade lekt. Där fanns också avbrutna och skalade grenar – lämningar från en förmiddagsfika. Förväntningarna var på topp när vi fortsatte vår vandring.

En västlig låglandsgorilla kan bli 1,8 meter lång och väga över 200 kilo.

Efter ungefär 3 kilometer slog spåraren av på takten. För att inte skrämma gorillorna började han härma deras läten. I närheten kunde vi höra djupa grymtanden blandas med ljudet av knäckta kvistar. Vår guide vinkade försiktigt åt oss att fortsätta. Med ett finger mot munnen visade hon att vi skulle vara tysta. Hon uppmanade oss att huka oss ner och pekade mellan träden. Omkring 8 meter längre bort såg vi honom – Makumba!

Den tidigare så livliga skogen var nu helt tyst, och allt vi hörde var våra egna hjärtslag. Den stora frågan var naturligtvis: Kommer Makumba gå till attack? Han vände sitt läderartade ansikte mot vårt håll, och efter en flyktig granskning välkomnade han oss med en gäspning. Gissa om vi var lättade!

Även om Makumba betyder ”snabb” på akaspråket, såg vi honom bara slött äta frukost den stund vi var där. I närheten höll två yngre gorillor på att brottas och kittla varandra. Sopo, en tiomånaders unge med ögon stora som tefat, lekte i närheten av sin mamma, Mopambi. Hon drog varsamt till sig sin nyfikna unge så fort han var mer än på armlängds avstånd. Den övriga familjen åt löv och märg från kvistar, eller så busade de tillsammans. Ibland kastade de en blick mot oss, men sedan tappade de intresset och fortsatte leka.

Efter en timme var det dags att återvända. Makumba verkade också nöjd, och med en grymtning hävde han sig upp med sina kraftiga armar och försvann in i skogen. Inom några sekunder var hela familjen borta. Även om vi bara fick en kort stund med de här fantastiska djuren blev det ett minne för livet.