Många har blivit imponerade av den fina inställning som volontärerna på Warwickprojektet har visat. Chefen för företaget som installerade hissarna pratade med en av volontärerna och sa: ”Det ni gör är en verklig bedrift. Det är inte många i dag som kan tänka sig att jobba utan att få betalt.”

När han och flera andra hörde att Jehovas vittnens nya huvudkontor i Warwick i staten New York skulle byggas av volontärer, trodde de att vittnen i närområdet skulle komma och hjälpa till på helgerna. De kunde knappt tro att det var sant när de fick veta att många av volontärerna hade sagt upp sig från sina jobb och kommit dit från hela landet för att hjälpa till på projektet under flera månader, eller till och med år.

I slutet av 2015 hade nästan 23 000 Jehovas vittnen hjälpt till med projektet i Warwick tillsammans med många ur betelfamiljen i USA. Dessutom anlitades omkring 750 byggarbetare, som inte är Jehovas vittnen, för att projektet skulle kunna ligga i fas med tidsschemat. Många av hantverkarna som jobbade sida vid sida med Jehovas vittnen fick ett positivt och bestående intryck av dem.

En arbetsledare på ett företag som tillverkar glas- och väggpartier skrev: ”Alla som vi på företaget har haft att göra med under det här projektet har varit fantastiska. Det har gjort stort intryck på oss, och det är därför många av oss vill arbeta med projektet.”

Ett annat företag hyrde ut personal som arbetade med bostadshusens betongstommar. När uppdraget var slutfört sa tre av deras anställda upp sig. De ville så gärna vara kvar i Warwick att de började jobba på ett annat företag som fortfarande arbetade med bygget.

Jehovas vittnen försöker vara omtänksamma och snälla, och det smittade av sig på en del av de inhyrda arbetarna. En av dem arbetade med att lägga grunder i Warwick, och efter några månader tyckte hans fru att han hade förändrats och blivit mycket trevligare. ”Jag känner knappt igen honom längre”, sa hon glatt överraskad.

Många av de frivilliga arbetarna var kvinnor. De körde bussar, städade, skötte administrativa uppgifter, dirigerade trafik, körde tunga maskiner, arbetade med fiberoptik, isolerade rör, skruvade gips, spacklade, drog avlopp och göt betong. De var riktiga arbetsmyror.

En takläggare som inte är ett vittne såg att vissa par höll varandra i handen när de gick från bussarna. Han tyckte att det var fint. Han lade också märke till att kvinnorna jobbade hårt på bygget. ”Man skulle kunna tro att de bara är där med sina män”, sa han. ”Men när de sätter i gång att jobba så hugger de verkligen i. Jag har jobbat på byggarbetsplatser i hela New York, men jag har aldrig varit med om något liknande.”

Vintern 2014/2015 var ovanligt kall, och vissa dagar var det frestande att stanna hemma i värmen. Jeremy, en av vittnenas byggledare, säger: ”En av arbetsledarna på ett byggföretag som lade grunder brukade komma till mig riktigt kalla dagar och fråga:

Efteråt berättade han att han hade sagt åt sina killar att de fick ta och pallra sig till jobbet, för till och med vittnestjejerna skulle komma.”

Mer än 35 busschaufförer anlitades för att köra volontärerna till och från arbetsplatsen.

En av chaufförerna reste sig innan en av resorna och sa: ”Jag har stortrivts med att få köra er. Kan inte ni mejla min chef och säga att ni vill att jag ska fortsätta köra den här turen? Ni har lärt mig massor om Bibeln. Innan jag träffade er visste jag inte ens vad Gud hette eller att det ska bli ett paradis på jorden. Nu är jag inte rädd för döden längre. Det här har varit en fantastisk upplevelse. Jag lovar att jag kommer till Rikets sal när jag är ledig nästa gång.”

Damiana, ett vittne som hjälpte till i Warwick, säger: ”En dag ville vår chaufför säga några ord till oss. Han sa att han hade kört 4 000 vittnen mellan våra anläggningar i staten New York. ’Alla har sina egenheter’, sa han, ’men ni får det att fungera ändå och ni samarbetar så bra. Det är underbart att se.’ Han sa också att han verkligen gillade att prata med oss. När han var färdig frågade ett av vittnena:

’Tycker du om när vi sjunger?’

’Ja! Ska vi börja med sång 134?’ sa han och skrattade hjärtligt.” a