Galaterbrevet: Titlar som denna fanns tydligtvis inte med i den ursprungliga texten. Gamla handskrifter, till exempel den papyruskodex som är känd som P⁴⁶, visar att de lades till senare, utan tvivel för att det skulle bli lättare att skilja breven från varandra. (Se ”Paulus brev till Galaterna” i Mediagalleriet.) Andra tidiga handskrifter, till exempel Codex Vaticanus och Codex Sinaiticus från 300-talet v.t., använder samma titel som kodex P⁴⁶.

Till församlingarna i Galatien: När Paulus reste genom Galatien (se studienot till Galatien i den här versen) under sin första missionsresa omkring år 47–48 v.t., besökte han och Barnabas till exempel städerna Antiokia i Pisidien, Ikonion, Lystra och Derbe, som alla låg i den södra delen av området. (Apg 13:14, 51; 14:1, 5, 6) I dessa städer träffade de många som gärna tog emot de goda nyheterna, så de bildade kristna församlingar där. (Apg 14:19–23) Det verkar som att det kristna budskapet hade stor framgång i Galatien. Bland annat kom Timoteus från det här området. (Apg 16:1) Församlingarna i Galatien bestod av både judar och icke-judar. I gruppen icke-judar ingick både oomskurna icke-judar och omskurna proselyter. (Apg 13:14, 43; 16:1; Gal 5:2) Några hade utan tvivel keltisk bakgrund. Församlingarna i det här området nämns även i andra brev i de kristna grekiska skrifterna. När Paulus till exempel skrev till de kristna i Korinth omkring år 55 nämnde han de anvisningar han hade gett ”till församlingarna i Galatien” om att lägga undan pengar till insamlingen till de fattiga. (1Kor 16:1, 2; Gal 2:10) Några år senare (ca 62–64) riktade Petrus sitt första brev bland annat till ”de tillfälligt bosatta som är kringspridda i ... Galatien”. (1Pe 1:1; se studienot till Gal 3:1.)

Galatien: Under det första århundradet var Galatien ett område och en romersk provins som låg i den centrala delen av det som i dag kallas Mindre Asien. (Se Ordförklaringar.)

galater: Paulus riktar sig tydligtvis till de kristna i församlingarna i södra Galatien som han hade predikat för. (Se studienot till Gal 1:2.)

Må ... visa er generös omtanke och ge er frid: Paulus använder den här hälsningen i 11 av sina brev. (1Kor 1:3; 2Kor 1:2; Gal 1:3; Ef 1:2; Flp 1:2; Kol 1:2; 1Th 1:1; 2Th 1:2; Tit 1:4; Flm 3) Han använder en liknande hälsning i sina brev till Timoteus, men då lägger han till egenskapen ”barmhärtighet”. (1Ti 1:2; 2Ti 1:2) Forskare har påpekat att Paulus, i stället för att använda det vanliga ordet för ”hälsningar”, chairein, ofta använder ett grekiskt ord som låter ungefär likadant, chạris, något som visar att han önskar att församlingarna ska få rikligt med ”generös omtanke”. (Se studienot till Apg 15:23.) Ordet ”frid” för tankarna till den vanliga hebreiska hälsningen shalọ̄m. (Se studienot till Mk 5:34.) När Paulus använder uttrycken ”generös omtanke” och ”frid” betonar han tydligtvis det goda förhållande som kristna har fått till Jehova Gud tack vare lösenoffret. Och när han beskriver var den generösa omtanken och friden kommer ifrån, så omtalar han Gud, vår Far, och Herren Jesus Kristus som två olika personer.

Må ... visa er generös omtanke och ge er frid: Se studienot till Rom 1:7.

den här världens: Eller ”den här världsordningens”. Det grekiska ordet aiọ̄n har grundbetydelsen ”tidsålder”. Det kan avse förhållanden och särskilda drag som kännetecknar en viss tidsålder, epok eller era. (Se Ordförklaringar under ”Världsordning”.) Som den här världens härskare har Satan format den och gett den särskilda drag och en utmärkande anda. (Ef 2:1, 2)

världsordningen: Det grekiska ordet aiọ̄n, som har grundbetydelsen ”tidsålder”, kan avse förhållanden och särskilda drag som kännetecknar en viss tidsålder, epok eller era. (2Ti 4:10; se Ordförklaringar.) Det som Paulus här kallar ”den nuvarande onda världsordningen” uppstod tydligtvis en tid efter den stora översvämningen. Människorna började då leva på ett sätt som var orätt i Guds ögon; deras liv kännetecknades av synd och uppror mot Gud och hans vilja. De första kristna levde alltså samtidigt som den ”onda världsordningen” existerade, men de var ingen del av den. De hade befriats från den tack vare Jesus Kristus lösenoffer. (Se studienot till 2Kor 4:4.)

Amen: Eller ”Må det bli så”. Det grekiska ordet amẹ̄n är en translitterering av ett hebreiskt ord som kommer från ordroten ’amạn, som betyder ”vara trofast (pålitlig)”. (Se Ordförklaringar.) Man använde ordet ”amen” för att bekräfta en ed eller instämma i en bön eller ett uttalande. De kristna bibelskribenterna använder det ofta för att instämma i någon form av lovprisning till Gud, precis som Paulus gör här. (Rom 16:27; Ef 3:21; 1Pe 4:11) I andra sammanhang använder skribenten det för att ge eftertryck åt sin önskan att mottagaren av brevet ska få Guds välsignelse. (Rom 15:33; Heb 13:20, 21) Det används också för att visa att skribenten verkligen håller med om det som sagts. (Upp 1:7; 22:20)

Amen: Se studienot till Rom 1:25.

Oförståndiga galater!: Att Paulus använder det grekiska ordet för ”oförståndiga” (anọētos) innebär inte att de kristna i Galatien saknade intelligens. I det här sammanhanget syftar det på att de hade en ”ovilja att använda sina mentala förmågor till att förstå”, som ett lexikon beskriver det. (J.P. Louw och E.A. Nida [red.], 1989: Greek-English Lexicon of the New Testament Based on Semantic Domains) Paulus hade precis påmint dem om att de hade blivit förklarade rättfärdiga på grund av sin tro på Jesus och inte på grund av att de hållit Moses lag. (Gal 2:15–21) Jesus hade befriat dem från lagens fördömelse. (Se studienot till Gal 2:21.) Men en del i Galatien var oförståndiga och kastade bort den här värdefulla friheten och återvände till en föråldrad lag som inte kunde leda till något annat än fördömelse. (Gal 1:6) Så genom att kalla dem ”oförståndiga galater” tillrättavisade Paulus dem för att de hade gått bakåt.

falska bröder: Det grekiska ordet för ”falsk broder” (pseudạdelfos) förekommer bara här och i 2Kor 11:26. Ett lexikon definierar ordet som ”kristen bara till namnet”. (Timothy Friberg, Barbara Friberg, Neva F. Miller, 2000: Analytical Lexicon of the Greek New Testament) Judaisterna i församlingarna i Galatien utgav sig för att vara andliga män, men i själva verket försökte de få bröderna och systrarna att strikt följa den mosaiska lagen. (Se studienot till Gal 1:6.) Paulus sa att sådana män ”hade kommit in i hemlighet för att spionera på den frihet” de kristna hade. Detta visar att dessa män använde lömska metoder för att sprida sina farliga läror. (Jämför 2Kor 11:13–15.)

judendomen: Den religion som var vanlig bland judarna på Paulus tid. I de kristna grekiska skrifterna förekommer det här ordet enbart i Gal 1:13, 14. Anhängare till judendomen under det första århundradet menade att de höll sig noga till de hebreiska skrifterna, men de lade stor vikt vid sina ”förfäders traditioner”. (Se studienot till Gal 1:14.) Jesus hade fördömt dessa traditioner och dem som satte Guds ord åt sidan. (Mk 7:8, 13)

Ni blev kallade till frihet: Paulus säger här att om man som kristen ger efter för syndiga begär så skulle man missbruka den frihet man fått tack vare Kristus. (Gal 2:4; 4:24–31) De som uppskattar den här friheten använder den till att ödmjukt tjäna varandra i kärlek. (Se studienoter till Gal 5:1, 14.)

ska han vara under förbannelse: Paulus varnar de kristna i Galatien för att det fanns några som ville ”förvränga de goda nyheterna om Kristus”. (Gal 1:7) Detta var tydligen män som höll fast vid judiska traditioner i stället för de goda nyheterna. Paulus säger att om en människa eller en ängel förkunnade andra goda nyheter än dem som galaterna hade tagit emot skulle den personen betraktas som en som var ”under förbannelse”. Han upprepar den varningen i vers 9. Det grekiska ord som här återgetts med ”under förbannelse” (anạthema) betyder ordagrant ”det som är upplagt”. Det användes ursprungligen om offergåvor som hade lagts upp eller avskilts som heliga i ett tempel. I det här sammanhanget avser det något som var avskilt för att förklaras som ont. (1Kor 12:3; 16:22; se studienot till Rom 9:3.) I Septuaginta använde översättarna vanligen detta grekiska ord för att återge det hebreiska ordet chẹrem, som syftar på ett föremål eller en person som vigts åt eller avskilts för tillintetgörelse. (5Mo 7:26, not; 13:17)

ni så snabbt vänder er bort: Eller ”ni så snabbt förs bort”. Paulus kommer här in på ett viktigt skäl till att han skriver detta brev. Trots att det inte hade gått så lång tid sedan han var i Galatien hade somliga i församlingarna där redan börjat vända sig bort från kristna sanningar. I brevet tar Paulus upp ett ”dåligt inflytande” (Gal 3:1), som bland annat kom från dem som han kallade ”falska bröder” och som hade kommit in i församlingarna ”i hemlighet”. (Se studienoter till Gal 2:4; 3:1.) En del av dessa falska bröder hävdade att de kristna var tvungna att följa Moses lag. (Se studienot till Gal 1:13.) De höll fast vid den uppfattningen trots att apostlarna och de äldste i Jerusalem redan hade gett anvisningar om att icke-judar inte behövde följa Moses lag. (Apg 15:1, 2, 23–29; Gal 5:2–4) Paulus visar att judaisterna var rädda för förföljelse och ville vara judiska motståndare till lags. (Gal 6:12, 13) De här falska bröderna kan även ha påstått att Paulus inte var någon riktig apostel, och de försökte dra bort bröderna och systrarna i församlingarna från honom. (Gal 1:11, 12; 4:17) En del galater kan ha känt sig dragna till sexuell omoral, haft konflikter med andra och varit självupptagna. Paulus tar upp sådana negativa tendenser i slutet av brevet, och de skulle ha kunnat få dem att vända sig bort från Gud. (Gal 5:13–6:10)

ett annat budskap som goda nyheter: ”Falska bröder” förkunnade (Gal 2:4) något som skilde sig från det som de kristna i Galatien hade fått lära sig. De goda nyheter som Paulus hade förkunnat för dem inbegrep ”de goda nyheterna om Kristus”. (Gal 1:7, 8) De handlade om den frihet som Kristus gjorde möjlig – frihet från slaveriet under arvsynden och frihet från slaveriet under Moses lag. (Gal 3:13; 5:1, 13 och studienot) Dessa goda nyheter var inte ”något mänskligt påfund”. (Gal 1:8, 9, 11, 12; 2Kor 11:4; se studienot till Gal 1:8.)

skapar problem: Enligt ett lexikon förmedlar det grekiska verb som Paulus använder här tanken på att ”uppvigla”, ”störa”, ”oroa”, ”skapa förvirring”. (F.W. Danker, 2000: A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature) I det här och andra sammanhang syftar uttrycket på mental eller andlig oro. (Apg 15:24; Gal 5:10) Samma verb används även i Apg 17:13 om de judar som kom för att ”hetsa folket och skapa oro” i Berea.

skild ... som en som är under förbannelse: Dvs. en som är förbannad av Gud. Paulus använder här en slags hyperbol, en överdrift. Han uttrycker sin villighet att själv ta på sig den förbannelse från Gud som väntade hans bröder, de icke-troende judarna, på grund av att de förkastade den utlovade Messias. (Jämför Gal 3:13.) Paulus poäng är att han ville göra allt som stod i hans makt för att hjälpa dem att ta emot den räddning som Gud erbjöd.

ska han vara under förbannelse: Paulus varnar de kristna i Galatien för att det fanns några som ville ”förvränga de goda nyheterna om Kristus”. (Gal 1:7) Detta var tydligen män som höll fast vid judiska traditioner i stället för de goda nyheterna. Paulus säger att om en människa eller en ängel förkunnade andra goda nyheter än dem som galaterna hade tagit emot skulle den personen betraktas som en som var ”under förbannelse”. Han upprepar den varningen i vers 9. Det grekiska ord som här återgetts med ”under förbannelse” (anạthema) betyder ordagrant ”det som är upplagt”. Det användes ursprungligen om offergåvor som hade lagts upp eller avskilts som heliga i ett tempel. I det här sammanhanget avser det något som var avskilt för att förklaras som ont. (1Kor 12:3; 16:22; se studienot till Rom 9:3.) I Septuaginta använde översättarna vanligen detta grekiska ord för att återge det hebreiska ordet chẹrem, som syftar på ett föremål eller en person som vigts åt eller avskilts för tillintetgörelse. (5Mo 7:26, not; 13:17)

För de svaga har jag blivit svag: Även om Paulus talade på ett kraftfullt sätt tog han hänsyn till att en del av församlingens judar och icke-judar hade ett känsligt samvete. Han blev därigenom ”svag” för de svaga. (Rom 14:1, 13, 19; 15:1)

Är det av människor jag vill bli godkänd, eller är det av Gud?: Paulus försvarar sig mot ”falska bröder” i Galatien som tydligen påstod att han hade ändrat sitt budskap för att få de kristna i Galatien att ställa sig på hans sida. (Gal 2:4) Paulus motståndare verkar till exempel ha anklagat honom för att predika omskärelse när det passade honom. (Gal 5:11) Det grekiska ord som har översatts med ”bli godkänd”, peithō, kan också översättas ”övertyga”, ”vinna”. Svaret på Paulus fråga är att han naturligtvis ville få Guds godkännande, inte människors. Även om Paulus var flexibel i sitt sätt att presentera de goda nyheterna (se studienot till 1Kor 9:22), ändrade han aldrig på det grundläggande budskapet bara för att det skulle passa vissa grupper av människor. (Se studienot till Försöker jag vara människor till lags? i den här versen.) I de föregående verserna slog han tydligt fast att det bara finns ett budskap som förmedlade sanningen: ”de goda nyheterna om Kristus”. (Gal 1:6–9)

Försöker jag vara människor till lags?: Några påstod att Paulus ställde sig in hos människor för att vinna deras godkännande. Det underförstådda svaret på Paulus fråga är: ”Självklart inte!” Om han skulle ha försökt vara människor till lags skulle han inte ha varit Kristus slav. (1Th 2:4)

Bröder: Ibland syftar uttrycket ”bröder” på både män och kvinnor.

på grund av en uppenbarelse: Här lägger Paulus till en detalj som inte nämns i Lukas skildring i Apostlagärningarna. (Apg 15:1, 2) Som huvud för församlingen gav tydligen Kristus en uppenbarelse till Paulus för att få honom att ta upp den här viktiga frågan om omskärelse med apostlarna och de äldste i Jerusalem. (Ef 5:23) Det här historiska mötet ägde rum omkring år 49 v.t. Paulus nämnde den här uppenbarelsen som ytterligare ett argument mot dem som menade att han egentligen inte var en apostel. Det var Jesus själv som hade utnämnt Paulus, och han gav honom även anvisningar genom uppenbarelser, vilket bevisade att Paulus verkligen var en apostel. (Gal 1:1, 15, 16)

en uppenbarelse: Paulus använder det grekiska ordet apokạlypsis, som ordagrant betyder ett ”avtäckande” eller ”avslöjande”. När det används i de kristna grekiska skrifterna är det ofta i förbindelse med att Gud eller Jesus uppenbarar andliga sanningar för människor. I den här versen visar Paulus att de goda nyheter han förkunnade inte uppenbarades för honom av en människa, utan av Jesus Kristus själv. Detta faktum var ännu ett bevis för att Paulus verkligen var en apostel. Precis som de andra apostlarna hade Paulus fått höra de goda nyheterna och tagit emot sitt uppdrag direkt av Jesus. (1Kor 9:1; Ef 3:3) Längre fram i brevet nämner Paulus att det var en särskild uppenbarelse från Kristus som fick honom att lägga fram frågan om omskärelsen för apostlarna och de äldste i Jerusalem. (Se studienot till Gal 2:2.)

den kraft som är över det normala: Paulus använder här det grekiska ordet hyperbolẹ̄ för att beskriva kraften som är ”över det normala”, den överväldigande kraft som bara Gud kan ge. (Se studienot till 2Kor 12:7.)

mina förfäders traditioner: Det grekiska ordet för ”tradition” (parạdosis) syftar på information, anvisningar eller tillvägagångssätt som har förmedlats för att andra ska följa dem. Här syftar Paulus på de religiösa traditioner som de judiska religiösa ledarna, särskilt fariséerna och de skriftlärda, följde. Deras religion grundade sig på de hebreiska skrifterna, men dessa religiösa lärare hade lagt till många oskriftenliga traditioner. (Mt 15:2, 3; Mk 7:3, 5, 13; se studienot till Gal 1:13.) Paulus var ”son till fariséer” och hade haft judiska religiösa lärare. En av dem som utbildade honom var Gamaliel, som var en mycket respekterad lärare i fariséernas traditioner. (Apg 22:3; 23:6; Flp 3:5; se studienot till Apg 5:34.) Men Paulus förklarar att hans starka känsla för sina förfäders traditioner ledde till att han ”våldsamt förföljde Guds församling och försökte utplåna den”. (Gal 1:13; Joh 16:2, 3)

fantastiska: Paulus använder det grekiska ordet hyperbolẹ̄ för att beskriva de ”fantastiska” uppenbarelser han fick, uppenbarelser som verkligen var något utöver det normala. (Se studienot till 2Kor 12:2.) Detta grekiska ord förekommer åtta gånger i de kristna grekiska skrifterna, och alla gångerna är i Paulus brev. Det översätts på flera olika sätt beroende på sammanhanget. I 2Kor 4:7 används ordet för att beskriva ”den kraft som är över det normala”, och i 2Kor 1:8 används det om en ”extrem press” som Paulus och hans medarbetare upplevde. (Se Ordförklaringar under ”Hyperbol”.)

judendomen: Den religion som var vanlig bland judarna på Paulus tid. I de kristna grekiska skrifterna förekommer det här ordet enbart i Gal 1:13, 14. Anhängare till judendomen under det första århundradet menade att de höll sig noga till de hebreiska skrifterna, men de lade stor vikt vid sina ”förfäders traditioner”. (Se studienot till Gal 1:14.) Jesus hade fördömt dessa traditioner och dem som satte Guds ord åt sidan. (Mk 7:8, 13)

våldsamt: Paulus använder här det grekiska ordet hyperbolẹ̄ för att beskriva hur han ”våldsamt” (ordagrant ”till ytterlighet”, dvs. i en extrem omfattning) hade förföljt den kristna församlingen. (Apg 8:1, 3; 9:1, 2; 26:10, 11; Flp 3:6) Detta grekiska ord förekommer åtta gånger i de kristna grekiska skrifterna. (Se studienoter till 2Kor 4:7; 12:7 och Ordförklaringar under ”Hyperbol”.)

mina förfäders traditioner: Det grekiska ordet för ”tradition” (parạdosis) syftar på information, anvisningar eller tillvägagångssätt som har förmedlats för att andra ska följa dem. Här syftar Paulus på de religiösa traditioner som de judiska religiösa ledarna, särskilt fariséerna och de skriftlärda, följde. Deras religion grundade sig på de hebreiska skrifterna, men dessa religiösa lärare hade lagt till många oskriftenliga traditioner. (Mt 15:2, 3; Mk 7:3, 5, 13; se studienot till Gal 1:13.) Paulus var ”son till fariséer” och hade haft judiska religiösa lärare. En av dem som utbildade honom var Gamaliel, som var en mycket respekterad lärare i fariséernas traditioner. (Apg 22:3; 23:6; Flp 3:5; se studienot till Apg 5:34.) Men Paulus förklarar att hans starka känsla för sina förfäders traditioner ledde till att han ”våldsamt förföljde Guds församling och försökte utplåna den”. (Gal 1:13; Joh 16:2, 3)

Gamaliel: En laglärare som nämns två gånger i Apostlagärningarna, här och i Apg 22:3. Han anses vara identisk med Gamaliel den äldre, som han är känd som i utombibliska texter. Han var sonson, eller möjligtvis son, till Hillel den äldre, som hade grundat den mer liberala skolan inom den fariseiska judendomen. Folket hade stor respekt för Gamaliel, och det sägs att han var den förste som fick den ärofulla titeln ”rabban”. Han formade det judiska samhället på sin tid genom att undervisa söner till fariséer, t.ex. Saul från Tarsos. (Apg 22:3; 23:6; 26:4, 5; Gal 1:13, 14) Han tolkade ofta lagen och traditionerna på ett relativt vidsynt sätt. Det sägs till exempel att han stiftade lagar som skyddade hustrur mot hänsynslösa män och änkor mot hänsynslösa barn. Han ska tydligtvis också ha förordat att fattiga icke-judar skulle ha samma rättigheter att plocka ax som fattiga judar. Hans toleranta inställning märks också i hur han behandlade Petrus och de andra apostlarna. (Apg 5:35–39) Men rabbinska källor visar att Gamaliel värderade rabbinska traditioner högre än de heliga skrifterna. På det stora hela liknade hans undervisning den som gavs av de flesta av hans rabbinska förfäder och de religiösa ledarna på hans tid. (Mt 15:3–9; 2Ti 3:16, 17; se Ordförklaringar under ”Fariséer” och ”Sanhedrin”.)

judendomen: Den religion som var vanlig bland judarna på Paulus tid. I de kristna grekiska skrifterna förekommer det här ordet enbart i Gal 1:13, 14. Anhängare till judendomen under det första århundradet menade att de höll sig noga till de hebreiska skrifterna, men de lade stor vikt vid sina ”förfäders traditioner”. (Se studienot till Gal 1:14.) Jesus hade fördömt dessa traditioner och dem som satte Guds ord åt sidan. (Mk 7:8, 13)

människor: Ordagrant ”kött och blod”. Detta var ett vanligt judiskt uttryck, och i det här sammanhanget syftar det tydligtvis på ett oandligt eller mänskligt resonemang. (Gal 1:16, fotnot)

någon människa: Ordagrant ”kött och blod”, ett vanligt judiskt idiom. I det här sammanhanget syftar det på en människa. (1Kor 15:50; Ef 6:12; se studienot till Mt 16:17.)

gav jag mig av till Arabien, och sedan återvände jag till Damaskus: Paulus resa till Arabien nämns inte i Lukas korta redogörelse för vad som hände efter att Paulus hade blivit omvänd i Damaskus. (Apg 9:18–20, 23–25) Så det Paulus berättar här kompletterar Lukas skildring. Paulus kan ha predikat om sin nya tro i Damaskus innan han gav sig av till Arabien, troligen till ökenområdena i Syrien. (Se Ordförklaringar under ”Arabien”.) Sedan kan han ha återvänt till Damaskus och fortsatt att predika där tills judarna ”efter en tid” kom överens om att döda honom. (Apg 9:23) Det sägs inte varför Paulus reste till Arabien, men eftersom han nyligen hade blivit omvänd kan han ha försökt hitta en plats med lugn och ro för att begrunda Skrifterna. (Jämför Mk 1:12.)

Tre år senare: Paulus kan ha menat delar av tre år efter sin omvändelse. Han kan ha kommit till Jerusalem år 36 v.t. Det här var troligen första gången Paulus var i Jerusalem efter att han hade blivit kristen.

för att besöka: En del forskare menar att det grekiska verb som återgetts med ”besöka” kan innehålla tanken på ett besök för att få information. När Paulus besökte Petrus och Jakob ställde han säkert många frågor till dem, och de hade säkert många frågor till honom om den syn och det uppdrag han hade fått.

Kefas: Ett av aposteln Petrus namn. (Se studienot till 1Kor 1:12.)

Kefas: Ett av aposteln Simon Petrus namn. När Jesus träffade Simon första gången gav han honom det semitiska namnet Kefas (grekiska: Kēfạs). Namnet kan vara besläktat med det hebreiska substantivet kefịm (klippor), som används i Job 30:6 och Jer 4:29. I Joh 1:42 förklarar Johannes att namnet ”översätts ’Petrus’” (Pẹtros, ett grekiskt namn med liknande betydelse, ”ett klippstycke”). Namnet Kefas förekommer bara i Joh 1:42 och i två av Paulus brev, nämligen 1 Korinthierna och Galaterna. (1Kor 1:12; 3:22; 9:5; 15:5; Gal 1:18; 2:9, 11, 14; se studienoter till Mt 10:2; Joh 1:42.)

Jakob: Jesus halvbror. Tydligtvis samme Jakob som nämns i Apg 12:17 (se studienot) och Gal 1:19 och som skrev bibelboken Jakob. (Jak 1:1)

hans bröder: Dvs. Jesus halvbröder. De fyra evangelieskildringarna, Apostlagärningarna och två av Paulus brev innehåller uttryck som ”Herrens bröder”, ”Herrens bror”, ”hans bröder”, ”hans systrar” och ”sina bröder”, och fyra av bröderna namnges: Jakob, Josef, Simon och Judas. (1Kor 9:5; Gal 1:19; Mt 12:46; 13:55, 56; Mk 3:31; Lu 8:19; Joh 2:12) Alla Jesus syskon föddes efter att Jesus hade blivit född genom ett underverk. De flesta bibelkommentatorer erkänner bevisen för att Jesus hade åtminstone fyra bröder och två systrar och att alla dessa var Josef och Marias gemensamma barn som hade fötts på naturligt sätt. (Se studienot till Mt 13:55.)

Jakob: Syftar högst troligt på Jesus halvbror. Han kan ha varit det äldsta barnet efter Jesus, eftersom han är den som nämns först av Marias fyra söner som hon fick på naturlig väg: Jakob, Josef, Simon och Judas. (Mt 13:55; Mk 6:3; Joh 7:5) Jakob var med vid pingsten år 33 v.t., då tusentals judar som var på besök från olika håll tog emot de goda nyheterna och blev döpta. (Apg 1:14; 2:1, 41) Petrus sa till lärjungarna att de skulle ”berätta ... för Jakob”, vilket tyder på att Jakob tog ledningen i församlingen i Jerusalem. Det är tydligtvis samma Jakob som nämns i Apg 15:13; 21:18; 1Kor 15:7; Gal 1:19 (där han kallas ”Herrens bror”); 2:9, 12 och som har skrivit bibelboken Jakobs brev. (Jak 1:1; Jud 1)

den som är utsänd: Eller ”en budbärare (ett sändebud)”, ”en apostel”. Det grekiska ordet apọstolos (kommer från verbet apostẹllō, som betyder ”sända ut”) översätts med ”apostel (apostlar)” 77 av de 80 gånger det förekommer i de kristna grekiska skrifterna. (I Flp 2:25 återges detta grekiska ord med ”sändebud”.) Det här är enda gången detta grekiska ord förekommer i Johannesevangeliet. (Mt 10:5; Lu 11:49; 14:32; se studienoter till Mt 10:2; Mk 3:14 och Ordförklaringar under ”Apostel”.)

apostlarna: I det här uttrycket inbegriper Paulus tydligtvis både Petrus (”Kefas”, Gal 1:18; 2:9) och Jakob, Herrens bror, dvs. Jesus halvbror. (Se studienoter till Mt 13:55; Apg 1:14; 12:17.) Ordet ”apostel” har grundbetydelsen ”en som sänds ut”, och det används i första hand om Jesus tolv apostlar. (Lu 8:1; se studienot till Joh 13:16 och Ordförklaringar under ”Apostel”.) Men det har även en vidare betydelse, som här, när det används om Jakob. Han betraktades tydligen som en apostel, alltså som någon som utvalts och sänts ut som representant för församlingen i Jerusalem. Det kan förklara varför pluralformen används i skildringen i Apg 9:26, 27, där det sägs att Paulus träffade ”apostlarna”.

en människa: Paulus nämner inte namnet på den person som fick den här övernaturliga synen, men sammanhanget talar starkt för att han avser sig själv. Han bemöter kritiken från sådana motståndare som Korinths ”superapostlar” genom att lägga fram bevis för att han verkligen är en apostel. (2Kor 11:5, 23) Som försvar hänvisar Paulus till att han hade fått ”övernaturliga syner och uppenbarelser från Herren”. (2Kor 12:1) Eftersom Bibeln inte nämner någon annan som fick uppleva något sådant verkar det logiskt att Paulus avser sig själv.

tre gånger har jag blivit piskad med spö: Det här var ett straff som romerska myndigheter ofta använde sig av. I Apostlagärningarna nämns bara en av de tre gånger som Paulus fick spöstraff, och den händelsen ägde rum i Filippi. Detta var innan han skrev sitt andra brev till korinthierna. (Apg 16:22, 23) Han blev också misshandlad av judar i Jerusalem, men vid det tillfället nämns inga spön. (Apg 21:30–32) De som Paulus riktade sig till i Korinth, som var en romersk koloni, visste utan tvivel att sådana här spöstraff var brutala. Den förödmjukande behandlingen började med att offret fick sina kläder avslitna. (Jämför 1Th 2:2.) Lagen skyddade egentligen en romersk medborgare som Paulus mot den här typen av misshandel. Det var därför Paulus upplyste magistratens ledamöter i Filippi om att de hade kränkt hans rättigheter. (Se studienoter till Apg 16:35, 37.)

Syrien och Kilikien: ”Syrien” kan syfta på området runt Antiokia, och ”Kilikien” kan syfta på området runt Tarsos, där Paulus växte upp. (Se Tillägg B13.) Efter att Paulus hade besökt Jerusalem omkring år 36 sändes han tillbaka till Tarsos. Omkring år 45 tog Barnabas med sig honom till Antiokia, där de två männen förkunnade i ett helt år. (Apg 9:28–30; 11:22–26) Man vet inte så mycket om vad Paulus gjorde i de omkring åtta åren innan han kom till Antiokia, men han var tydligen så upptagen med att predika att ryktet om hans verksamhet spreds ända till Judeen. (Gal 1:21–24) När Paulus i 2Kor 11:23–27 räknar upp de prövningar han hade drabbats av nämner han en rad händelser som det inte står något om i Apostlagärningarna. Det är möjligt att en del av dessa händelser ägde rum under denna period. (Se studienot till 2Kor 11:25.) Någon gång under den här perioden verkar det också som att han fick en övernaturlig syn som hade stor inverkan på hans undervisning. (2Kor 12:1–4; se studienoter till 2Kor 12:2, 4.)

paradiset: Det grekiska ordet parạdeisos förekommer tre gånger i de kristna grekiska skrifterna. (Lu 23:43, se studienot; 2Kor 12:4; Upp 2:7) Liknande ord finns på både hebreiska (pardẹs, i Neh 2:8; Pre 2:5; HV 4:13) och persiska (pairidaeza). Alla tre ord förmedlar tanken på en vacker park eller parkliknande trädgård. Ordet ”paradis” kan betyda flera olika saker i det här sammanhanget. (Se studienot till 2Kor 12:2.) Paulus kan ha syftat på 1) det framtida bokstavliga paradiset på jorden, 2) den andliga miljö som Guds folk kommer att uppleva i den nya världen och 3) förhållandena i himlen. Det var inte tillåtet att tala om sådana saker på Paulus tid, eftersom Guds rätta tid inte hade kommit för att uppenbara detaljerna kring hur Guds avsikt skulle förverkligas.

tredje himlen: I Bibeln kan ordet ”himmel” avse den fysiska himlen eller den andliga himlen, där Jehova och änglarna bor. (1Mo 11:4; Jes 63:15) Men ordet kan också avse ett styre som utövas av antingen människor eller Gud. (Jes 14:12; Dan 4:25, 26) Här beskriver Paulus tydligtvis något som hörde framtiden till, något som hade uppenbarats för honom genom en syn. (2Kor 12:1) Ibland upprepas något i Bibeln tre gånger för att uttrycka intensitet eller kraft. (Jes 6:3; Hes 21:27; Upp 4:8) Så det verkar som att Paulus med uttrycket ”tredje himlen” avser det allra bästa styret, Guds messianska rike, en himmelsk regering som utgörs av Jesus Kristus och hans 144 000 medregenter. (Jes 65:17; 66:22; 2Pe 3:13; Upp 14:1–5)