Varför finns det så många olika översättningar av Bibeln? Skulle du säga att nya översättningar gör det lättare eller svårare att förstå Bibelns budskap? Det är enklare att bilda sig en uppfattning om de olika översättningarna om man känner till deras ursprung.

Men vem skrev egentligen Bibeln från början, och när skrevs den?

Bibeln består vanligtvis av två delar. Den första delen utgörs av 39 böcker som innehåller ”Guds heliga uttalanden”. (Romarna 3:2) Gud inspirerade troende män att skriva de här böckerna under en tidsperiod på nästan 1 100 år: från 1513 f.v.t. till någon gång efter 443 f.v.t. De flesta av böckerna skrevs på hebreiska och kallas de hebreiska skrifterna eller Gamla testamentet.

Den andra delen består av 27 böcker som också är ”Guds ord”. (1 Thessalonikerna 2:13) Gud inspirerade några av Jesus trogna efterföljare att skriva de här böckerna under en mycket kortare tidsperiod på cirka 60 år – från omkring 41 v.t. till 98 v.t. Böckerna skrevs till stor del på grekiska och kallas de kristna grekiska skrifterna eller Nya testamentet.

Tillsammans utgör de här 66 böckerna Bibeln, Guds budskap till mänskligheten. Men varför har det gjorts så många bibelöversättningar? Här är tre skäl:

• För att människor ska kunna läsa Bibeln på sitt modersmål.

• För att rätta till fel som smugit sig in i avskrifterna och på så sätt komma närmare originaltexten.

• För att modernisera språket i texten.

Lägg märke till hur de här faktorerna bidrog till uppkomsten av två tidiga översättningar.

Omkring 300 år innan Jesus levde här på jorden började judiska lärda att översätta Gamla testamentet från hebreiska till grekiska. Översättningen blev känd som den grekiska Septuaginta. Vad var syftet med den? Den skulle hjälpa de judar som förstod grekiska bättre än hebreiska att ta till sig av ”de heliga skrifterna”. (2 Timoteus 3:15)

Den här översättningen hjälpte också miljontals grekisktalande icke-judar att lära känna Bibelns budskap. Hur då? Professor W. F. Howard säger: ”Från mitten av det första århundradet blev den [Septuaginta] den bibel som användes av den kristna kyrkan, vars missionärer gick från synagoga till synagoga och förklarade med hjälp av skrifterna att Messias var Jesus.” (Apostlagärningarna 17:3, 4; 20:20) Det var en av anledningarna till att så många judar snart ”tappade intresset för Septuaginta”, förklarar bibelkännaren F. F. Bruce.

Jesus lärjungar använde Septuaginta-översättningen av Gamla testamentet, och efter hand fick de även tillgång till böckerna i Nya testamentet. Så småningom hade de tillgång till hela den bibel vi har i dag.

Omkring 300 år efter att Bibeln blivit komplett utarbetade Hieronymus en latinsk bibelöversättning, som med tiden kom att kallas den latinska Vulgata. Det fanns redan några olika latinska översättningar, så varför behövdes det en till? Hieronymus ville rätta till ”felöversättningar, uppenbara oriktigheter och obefogade tillägg och utelämningar”, står det i The International Standard Bible Encyclopedia.

Hieronymus rättade till många av felaktigheterna. Men sedan slog kyrkan fast att den latinska Vulgata var den enda godkända bibelöversättningen, och man fortsatte hävda det under flera århundraden. Så i stället för att hjälpa vanliga människor att förstå Bibeln bidrog Vulgata-översättningen till motsatsen, eftersom de flesta med tiden inte lärde sig att läsa latin.

Med tiden dök fler bibelöversättningar upp, till exempel den välkända syriska Peshitta som var i allmänt bruk från 400-talet. Men det dröjde ända till 1300-talet innan man återigen gjorde ansträngningar för att vanligt folk skulle få Bibeln på sitt modersmål.

Under sent 1300-tal tog John Wycliffe i England de första modiga stegen mot att överge latinet, som då var ett dött språk. Han översatte Bibeln till engelska, ett språk som människorna i landet kunde förstå. Kort därefter gjorde Johann Gutenbergs tryckmetoder det möjligt för bibelöversättare att trycka och sprida biblar på många levande språk runt omkring i Europa.

När fler och fler engelska översättningar utarbetades började kritiker ifrågasätta om det verkligen fanns behov av så många översättningar på samma språk. John Lewis, en engelsk präst som levde på 1700-talet, skrev: ”Med tiden åldras ett språk och blir obegripligt. Därför behöver man revidera äldre översättningar så att de speglar det språk som används i dag. Då blir de lättare att förstå för dem som lever nu.”

I dag har bibelforskare bättre förutsättningar än någonsin att kunna revidera äldre översättningar. De har en bättre förståelse av Bibelns forntida språk, och dessutom har de tillgång till viktiga äldre bibelhandskrifter som hittats på senare tid. Det här gör det lättare att mer exakt kunna avgöra vad som stod i Bibelns originaltext.

Nya bibelöversättningar är utan tvekan en stor tillgång. Det är dock bra att vara försiktig när man väljer översättning. * Men om översättarna har motiverats av kärlek till Gud kan deras arbete vara till stor nytta för läsarna.