A B D E F G H I J K L M N O P R S T U V W Z Å Ä Ö

A

• Ab.

  Namnet som efter landsflykten i Babylon användes om den femte månaden i judarnas religiösa kalender och den elfte i deras borgerliga kalender. Ab motsvarar senare hälften av juli och första hälften av augusti. Namnet ab finns inte i Bibeln, utan där kallas den endast ”femte månaden”. (4Mo 33:38; Esr 7:9) Se Tillägg B15.

• Abib.

  Det ursprungliga namnet på den första månaden i judarnas religiösa kalender och den sjunde i deras borgerliga kalender. Namnet betyder ”gröna sädesax”, och månaden motsvarar senare hälften av mars och första hälften av april. Efter landsflykten i Babylon kallades månaden nisan. (5Mo 16:1) Se Tillägg B15.

• Adar.

  Namnet som efter landsflykten i Babylon användes om den tolfte månaden i judarnas religiösa kalender och den sjätte i deras borgerliga kalender. Adar motsvarar senare hälften av februari och första hälften av mars. (Est 3:7) Se Tillägg B15.

• Agnar.

  De tunna fjäll som skils från de ätbara sädeskornen vid tröskning och sädesrensning. Agnar används som en symbol för något värdelöst och oönskat. (Ps 1:4; Mt 3:12)

• Akaja.

  I de grekiska skrifterna namnet på en romersk provins i södra Grekland med Korinth som huvudstad. Akaja omfattade hela Peloponnesos och en del av det grekiska fastlandet. (Apg 18:12) Se Tillägg B13.

• Alabasterflaska.

  Liten parfymflaska som ursprungligen tillverkades av bergarten alabaster, som fanns i närheten av Alabastron i Egypten. Sådana behållare utformades i regel med en smal hals som kunde förseglas, så att dyrbara dofter inte skulle gå förlorade. (Mk 14:3)

• Alamot.

  En musikterm som betyder ”giftasvuxna flickor”, ”unga kvinnor”. Termen syftar troligen på unga kvinnors sopranstämmor. Användes antagligen för att visa att ett musikstycke eller ett ackompanjemang skulle framföras i ett högt tonläge. (1Kr 15:20; Ps 46:0)

• Alfa och omega.

  Den första och den sista bokstaven i det grekiska alfabetet. De används tillsammans tre gånger i Uppenbarelseboken som en titel på Gud. I dessa sammanhang betyder uttrycket detsamma som ”den förste och den siste” och ”början och slutet”. (Upp 1:8; 21:6; 22:13)

• Aln.

  Ett längdmått som ungefär motsvarar avståndet från armbågen till långfingerspetsen. Israeliterna använde vanligtvis en aln på ca 44,5 cm, men de använde också en lång aln, som var en handsbredd längre, ca 51,8 cm. (1Mo 6:15; Lu 12:25, not) Se Tillägg B14.

• Altare.

  En konstruktion eller upphöjning tillverkad av jord, stenar, stenblock eller trä täckt med metall, där man frambar offer och brände rökelse i samband med tillbedjan. I det första rummet i tälthelgedomen och i templet fanns det ett litet guldaltare för rökelsebränning. Det var tillverkat av trä och överdraget med guld. Ute på förgården fanns ett större kopparaltare för brännoffer. (1Mo 8:20; 2Mo 27:1; 39:38, 39; 1Ku 6:20; 2Kr 4:1; Lu 1:11) Se Tillägg B5 och B8.

• Altarhorn.

  Hornliknande, utskjutande delar i de fyra hörnen på vissa altare. (3Mo 8:15; 1Ku 2:28) Se Tillägg B5 och B8.

• Amen.

  ”Må det bli så”, ”sannerligen”, ”säkert”. Ordet kommer från den hebreiska ordroten ’amạn, som betyder ”att vara trofast (pålitlig)”. Man använde ordet ”amen” för att bekräfta en ed eller instämma i en bön eller ett uttalande. I Uppenbarelseboken används det som en titel på Jesus. (5Mo 27:26; 1Kr 16:36; Upp 3:14)

• Ande.

  Det hebreiska ordet rụach och det grekiska ordet pneuma som ofta översätts med ”ande” har en rad betydelser. De avser alla något som är osynligt för människoögat och som vittnar om kraft i rörelse. De hebreiska och grekiska orden används om 1) vind, 2) livskraften i djur och människor, 3) den drivkraft som kommer från en människas symboliska hjärta och får henne att tala eller handla på ett visst sätt, 4) inspirerade uttalanden som kommer från en osynlig källa, 5) andevarelser och 6) Guds verksamma kraft eller heliga ande. (2Mo 35:21; Ps 104:29; Mt 12:43; Lu 11:13)

• Andemedium.

  Någon som påstår sig kunna tala med de döda. (3Mo 20:27; 5Mo 18:10–12; 2Ku 21:6)

• Anhängare av Herodes parti.

  Se HERODES PARTI, ANHÄNGARE AV.

•  Antikrist.

  Det grekiska uttrycket har två betydelser. Det syftar på det som är emot (anti) Kristus. Det kan också syfta på en falsk Kristus, en som är i stället för Kristus. Alla människor, organisationer eller grupper som falskeligen utger sig för att vara Messias eller som motstår Kristus och hans efterföljare kan med rätta kallas antikrister. (1Jo 2:22)

• Apostel.

  Grundbetydelsen av ordet är ”en som sänds ut”, och det används om Jesus och om personer som sändes ut för att betjäna andra. Det används dock främst om de 12 lärjungar som Jesus utsåg till sina representanter. (Mk 3:14; Apg 14:14)

• Aram, araméer.

  Avkomlingar till Sems son Aram som huvudsakligen bodde i ett område som sträckte sig från Libanonberget i väster till Mesopotamien i öster och från Taurusbergen i norr till Damaskus och vidare söderut. Det här området, som kallades Aram på hebreiska, kallades senare Syrien, och invånarna kallades då syrier. (1Mo 25:20; 5Mo 26:5; Hos 12:12)

• Arameiska.

  Ett semitiskt språk som var nära besläktat med hebreiskan och använde samma alfabet. Ursprungligen talades det av araméerna, men det blev med tiden det internationella språket inom handel och kommunikation i de assyriska och babyloniska världsväldena. Det var också det officiella förvaltningsspråket i perserriket. (Esr 4:7) Delar av bibelböckerna Esra, Jeremia och Daniel skrevs på arameiska. (Esr 4:8–6:18; 7:12–26; Jer 10:11; Dan 2:4b–7:28)

• Areopagen.

  En höjd nordväst om Akropolis i Aten. Det var också namnet på den domstol som höll sina möten där. Paulus fördes till Areopagen av stoiska och epikureiska filosofer för att redogöra för sin tro. (Apg 17:19)

• Arons söner.

  Avkomlingar till Levis barnbarnsbarn Aron, som var den förste översteprästen under Moses lag. Arons söner tjänade som präster i tälthelgedomen och templet. (1Kr 23:28)

• Asasel.

  Ett hebreiskt uttryck som möjligen betyder ”get som försvinner”. På försoningsdagen valde man ut en asaselbock och sände ut den i vildmarken. Symboliskt sett bar den bort de synder som folket hade begått under det gångna året. (3Mo 16:8, 10)

• Aselgeia.

  Se SKAMLÖST UPPFÖRANDE.

• Ashtoret.

  En kanaaneisk krigs- och fruktbarhetsgudinna, Baals hustru. (1Sa 7:3)

• Asia.

  I de grekiska skrifterna namnet på en romersk provins som omfattade det som i dag är den västliga delen av Turkiet och några av öarna längs kusten, till exempel Samos och Patmos. Efesos var huvudstad. (Apg 20:16; Upp 1:4) Se Tillägg B13.

• Astrolog.

  En person som studerar solens, månens och stjärnornas rörelser för att förutsäga framtiden. (Dan 2:27; Mt 2:1)

• Asylstad.

  Levitstad där sådana som oavsiktligt hade dödat någon kunde söka skydd undan blodshämnaren. Det fanns sex sådana städer i det utlovade landet, och det var Mose och senare Josua som valde ut dem under Jehovas ledning. Den som flydde till en sådan stad skulle lägga fram sin sak för de äldste i stadsporten, och de skulle ta emot honom och visa gästfrihet. Han skulle ställas inför rätta och bevisa sin oskuld i den stad där dödsfallet hade ägt rum. Detta förhindrade att mördare som avsiktligt dödat någon kunde utnyttja denna anordning. Om han blev frikänd fördes han tillbaka till asylstaden. Där var han tvungen att stanna kvar resten av sitt liv eller fram till översteprästens död. (4Mo 35:6, 11–15, 22–29; Jos 20:2–8)

• Avfall, avfällighet.

  Det grekiska ordet apostasịa kommer från ett verb som ordagrant betyder ”att stå (ställa sig) på avstånd (borta från)”. Substantivet har också innebörden ”desertering”, ”avlägsnande”, ”uppror”. I de grekiska skrifterna används ordet ”avfall” i samband med dem som överger sann tillbedjan. (Ord 11:9; Apg 21:21, not; 2Th 2:3)

• Avgrund.

  En återgivning av det grekiska ordet ạbyssos, som betyder ”ofantligt djup” eller ”bottenlös”, ”gränslös”. I de grekiska skrifterna syftar ordet på en plats eller ett tillstånd av fångenskap. Det omfattar – men är inte begränsat till – graven. (Lu 8:31; Rom 10:7; Upp 20:3)

• Avgud, avgudadyrkan.

  En avgud är en bild eller avbildning av något verkligt eller inbillat som man kan använda i samband med tillbedjan. Avgudadyrkan är vördnad, kärlek, tillbedjan eller dyrkan som riktas till en avgud. (Ps 115:4; Apg 17:16; 1Kor 10:14)

• Avslutningen på världsordningen.

  Tidsperioden som leder fram till slutet på världsordningen, eller världsförhållandena, som kontrolleras av Satan. Tidsperioden sammanfaller med Kristus närvaro. Under Jesus ledning ska änglar ”skilja de onda från de rättfärdiga” och utplåna dem. (Mt 13:40–42, 49) Jesus lärjungar var intresserade av när denna avslutning skulle inträffa. (Mt 24:3) Innan Jesus återvände till himlen lovade han sina  lärjungar att vara med dem fram till denna tid. (Mt 28:20)

B

• Baal.

  En kanaaneisk gud som ansågs vara himlens ägare och den som gav regn och fruktbarhet. ”Baal” var också namnet på skyddsgudar för vissa orter. Det hebreiska ordet betyder ”ägare”, ”herre”. (1Ku 18:21; Rom 11:4)

• Barmhärtighetsgåvor.

  Gåvor som gavs till behövande. Uttrycket används visserligen inte i Bibelns hebreiska skrifter, men lagen innehöll uttryckliga anvisningar till israeliterna om deras förpliktelser mot de fattiga. (Mt 6:2, not)

• Bat.

  Ett volymmått för vätskor som motsvarar 22 liter, enligt arkeologiska fynd av lerskärvor med texten ”bat”. De flesta andra volymmått som nämns i Bibeln är beräknade utifrån batmåttet. (1Ku 7:38; Hes 45:14) Se Tillägg B14.

• Beelsebub.

  En benämning som används om Satan, demonernas furste eller härskare. Möjligen en ombildning av Baal-Sebub, den baalsgud som dyrkades av filistéerna i Ekron. (2Ku 1:3; Mt 12:24)

• Bihustru.

  En hustru av lägre rang, ofta en slavinna. (2Mo 21:8; 2Sa 5:13; 1Ku 11:3)

• Blodshämnare.

  I hebreisk lag användes uttrycket om den närmaste manlige släktingen, som var förpliktad att hämnas den som hade blivit dödad. (4Mo 35:19) Kravet på blodshämnd byggde på budet som Jehova gav till Noa om att blodet och livet var heligt. (1Mo 9:5, 6)

• Bokrulle.

  Ett långt ark pergament eller papyrus, med text på ena sidan, som vanligtvis rullades ihop runt en stav. Bibelböckerna och avskrifter av dem skrevs i bokrullar. Det var den vanligaste bokformen på den tid då Bibeln skrevs. (Jer 36:4, 18, 23; Lu 4:17–20; 2Ti 4:13)

• Brännoffer.

  Ett djuroffer som brändes på altaret. Hela djuret skulle frambäras åt Gud. Den som frambar offret fick inte behålla någon del av djuret (tjuren, baggen, bocken, turturduvan eller den unga duvan). (2Mo 29:18; 3Mo 6:9)

• Bröder.

  I Bibeln används ordet även om avlägsna släktingar, till exempel medlemmar av samma stam eller nation. Det används dessutom om människor som förenas av en gemensam sak och har samma mål och avsikter. Ibland kallas kristna män för ”bröder” och kristna kvinnor för ”systrar”. (1Kor 7:14, 15) Men uttrycket ”bröder” används många gånger om en grupp som består av både män och kvinnor. (Jak 1:2)

• Bröststycke.

  Den ädelstensbesatta ficka som Israels överstepräst bar nära sitt hjärta när han gick in i det heliga. Det kallades ”domsbröststycket”, eftersom det innehöll urim och tummim, som användes för att fastställa Jehovas domar. (2Mo 28:15–30) Se Tillägg B5.

• Bul.

  Namnet på den åttonde månaden i judarnas religiösa kalender och den andra i deras borgerliga kalender. Det kommer från en rot som betyder ”avkastning”, ”gröda”, och månaden motsvarar senare hälften av oktober och första hälften av november. (1Ku 6:38) Se Tillägg B15.

• Byte.

  Plundringsgods som tagits från en besegrad fiende. Det kunde röra sig om ägodelar, djur eller andra värdesaker. (Jos 7:21; 22:8; Heb 7:4)

D

• Dagon.

  En av filistéernas gudar. Ursprunget till namnet är osäkert, men somliga forskare förbinder det med det hebreiska ordet dagh (fisk). (Dom 16:23; 1Sa 5:4)

• Dareik.

  Ett persiskt guldmynt som vägde 8,4 g. (1Kr 29:7) Se Tillägg B14.

• Davids son.

  En benämning som ofta används om Jesus och som framhäver att han var arvingen till det förbund om ett rike som skulle förverkligas i Davids släktlinje. (Mt 12:23; 21:9)

• Davidsstaden.

  Namnet som staden Jebus fick när David intog den och byggde sitt kungliga residens där. Den kallas också Sion. Den utgör den sydöstra och äldsta delen av Jerusalem. (2Sa 5:7; 1Kr 11:4, 5)

• Dekapolis.

  En sammanslutning av grekiska städer, som från början utgjordes av tio städer (av grekiska dẹka, som betyder ”tio”, och pọlis, som betyder ”stad”). Det var också namnet på området öster om Galileiska sjön och Jordanfloden, där de flesta av dessa städer låg. De var centrum för hellenistisk kultur och handel. Jesus färdades genom detta område, men det sägs ingenstans att han besökte några av städerna. (Mt 4:25; Mk 5:20) Se Tillägg A7 och B10.

• Deloffer.

  En del av ett offer som representerade hela offret. Kan även kallas påminnelseoffer och förmedlar då tanken på att Gud skulle påminnas om hela offret. (3Mo 2:2, not)

• Demon.

  En osynlig, ond andevarelse med övermänskliga krafter. I Första Moseboken 6:2  omtalas demonerna som ”den sanne Gudens söner” och i Judas 6 som ”änglar”. De skapades alltså inte onda, utan de var änglar som på Noas tid var olydiga mot Gud och gjorde sig till hans fiender. De slöt sig då till Satan i hans uppror mot Gud. (5Mo 32:17; Lu 8:30; Apg 16:16; Jak 2:19)

• Den främste förmedlaren.

  Det grekiska uttrycket har grundbetydelsen ”den främste ledaren”. Det syftar på den viktiga roll som Jesus Kristus har i samband med att befria trogna människor från syndens dödliga följder och leda dem till evigt liv. (Apg 3:15; 5:31; Heb 2:10; 12:2)

• Den främste prästen.

  I de hebreiska skrifterna är det en benämning på översteprästen. I de grekiska skrifterna avses tydligen de framträdande medlemmarna av prästerskapet, som kan ha innefattat avsatta överstepräster och överhuvudena för prästernas 24 avdelningar. (2Kr 26:20; Esr 7:5, not; Mt 2:4; Mk 8:31)

• Den onde.

  Syftar på Satan djävulen, som är i opposition mot Gud och hans rättfärdiga normer. (Mt 6:13; 1Jo 5:19)

• Den sanne Guden.

  En återgivning av det hebreiska uttrycket för ”Guden”. När ordet för ”Gud” står med bestämd artikel på hebreiska är det ofta för att skilja den ende sanne Guden, Jehova, från falska gudar. I dessa fall är återgivningen ”den sanne Guden” berättigad. (1Mo 5:22, 24; 46:3; 5Mo 4:39)

• Den stora prövningen.

  Det grekiska ord som här översätts med ”prövning” har grundbetydelsen ”tryck” eller ”press” och förmedlar tanken på betryck eller lidande på grund av svåra omständigheter. Jesus talade om ”en stor prövning” utan motstycke. Den skulle drabba Jerusalem, och i en större uppfyllelse skulle den drabba hela mänskligheten i samband med att Jesus kommer ”med makt och strålande prakt”. (Mt 24:21, 29–31) Paulus beskriver den här prövningen som en rättfärdig handling från Guds sida mot ”dem som inte känner Gud och ... dem som inte lyder de goda nyheterna om vår Herre Jesus”. Uppenbarelseboken, kapitel 19, visar att Jesus ska leda de himmelska styrkorna mot ”vilddjuret och jordens kungar och deras arméer”. (2Th 1:6–8; Upp 19:11–21) ”En stor skara” kommer att få överleva den här prövningen. (Upp 7:9, 14) Se HARMAGEDDON.

• Denar.

  Ett romerskt silvermynt som vägde 3,85 g och som hade en bild av kejsaren på ena sidan. En denar var dagslönen för en arbetare och ett mynt som romarna krävde i skatt av judarna. (Mt 22:17; Lu 20:24) Se Tillägg B14.

• Det allra heligaste.

  Det innersta rummet i tälthelgedomen och i templet, där förbundsarken förvarades. Enligt Moses lag var det bara översteprästen som fick gå in i det allra heligaste, vilket han endast fick göra på försoningsdagen. (2Mo 26:33; 3Mo 16:2, 17; 1Ku 6:16; Heb 9:3)

• Det heliga.

  Det första och största rummet i tälthelgedomen och i templet. Det var åtskilt från det innersta rummet, det allra heligaste. I det heliga i tälthelgedomen fanns lampstället av guld, rökelsealtaret av guld, bordet med skådebröden och redskap av guld. I det heliga i templet fanns guldaltaret, tio lampställ av guld och tio bord med skådebröd. (2Mo 26:33; Heb 9:2) Se Tillägg B5 och B8.

• Djävulen.

  Den beskrivande benämning som Satan har fått i de grekiska skrifterna och som betyder ”förtalare”. Satan fick den benämningen för att han är den främste av dem som baktalar och riktar falska anklagelser mot Jehova, hans goda ord och hans heliga namn. (Mt 4:1; Joh 8:44; Upp 12:9)

• Domare.

  De män som Jehova insatte för att rädda sitt folk under perioden före kungatiden. (Dom 2:16)

• Domarsäte.

  Vanligtvis en upphöjd plattform i det fria där myndighetspersoner kunde sitta och tala till folket och kungöra sina beslut och domar. Uttrycket ”Guds domarsäte” samt ”Kristus domarsäte” symboliserar Jehovas anordning för att döma mänskligheten. (Rom 14:10; 2Kor 5:10; Joh 19:13)

• Domens dag.

  En särskild dag eller period då vissa grupper, nationer eller mänskligheten i allmänhet ställs till svars inför Gud. Det kan vara en tid då några som redan är dömda till döden får sin dom verkställd, men det kan också vara en domsperiod som ger möjlighet för några att bli befriade och till och med få evigt liv. Jesus Kristus och hans apostlar pekade fram emot en kommande ”domens dag” som skulle beröra både levande och döda. (Mt 12:36)

• Dop, döpa.

  Det grekiska verbet betyder ”sänka ner” eller doppa under vatten. Jesus gjorde dopet till ett krav för kristna. Bibeln talar om flera dop, bland annat Johannes dop, dop med helig ande och dop med eld. (Mt 3:11, 16; 28:19; Joh 3:23; 1Pe 3:21)

• Dotter.

  I Bibeln används ordet även om en syster, en adoptivdotter, en svärdotter och ett  barnbarn. Ordet används dessutom om kvinnor i allmänhet och om kvinnor från ett specifikt land eller folk. Ibland kan uttrycket användas om en stad eller om invånarna i en stad. (Joh 12:15, not) Uttrycket kan också användas för att uttrycka medkänsla eller sympati. (Jer 6:23, not)

• Drakma.

  I de grekiska skrifterna avser det ett grekiskt silvermynt, som på den tiden vägde 3,4 g. I de hebreiska skrifterna talas det om en gulddrakma från den persiska perioden, och den motsvarade dareiken i värde. (Neh 7:70; Mt 17:24) Se Tillägg B14.

• Dryckesoffer.

  Detta offer bestod av vin och utgöts på altaret. Det frambars tillsammans med i stort sett alla slags offer. Paulus använde det som en bild av sin egen villighet att ge ut av sig själv till nytta för sina medkristna. (4Mo 15:5, 7; Flp 2:17)

E

• Ed.

  En högtidlig försäkran om att ett yttrande är sant eller ett högtidligt löfte om att man ska eller inte ska handla på ett visst sätt. Den avläggs ofta till någon i en högre ställning, i synnerhet till Gud. Jehova förstärkte sitt förbund med Abraham genom att svära en ed. (1Mo 14:22; Heb 6:16, 17)

• Edom.

  Ett annat namn på Esau, Isaks son. Esaus (Edoms) avkomlingar tog över Seir, bergsområdet mellan Döda havet och Aqabaviken, och det började kallas Edom. (1Mo 25:30; 36:8) Se Tillägg B3 och B4.

• Efa.

  Ett volymmått för torra varor och namnet på den behållare som man använde för att mäta upp säd och mjöl. Det motsvarade batmåttet, ett volymmått för flytande varor. Det rymde alltså 22 l. (2Mo 16:36; Hes 45:10) Se Tillägg B14.

• Efod.

  Ett plagg som liknade ett förkläde och bars av präster. Översteprästen bar en särskild efod, där framsidan pryddes av bröststycket med 12 ädelstenar. (2Mo 28:4, 6) Se Tillägg B5.

• Efraim.

  Namnet på Josefs andre son. Namnet användes längre fram om en av Israels stammar. När Israel delades fick Efraim representera hela tiostammarsriket, eftersom den var den dominerande stammen. (1Mo 41:52; Jer 7:15)

• Efterskörd.

  Insamling av det som skördemännen avsiktligt eller oavsiktligt hade lämnat kvar efter en skörd. Moses lag innehöll tydliga bestämmelser om att man inte skulle skörda ända ut till kanten av sin åker och inte plocka alla oliver och druvor. Gud hade gett den fattige, den nödställde, invandraren, den faderlöse och änkan rätten att samla upp det som var kvar efter en skörd. (Rut 2:7; Jer 49:9)

• Eldsjön.

  En symbolisk plats som ”brinner med eld och svavel”. Den beskrivs också som ”den andra döden”. I den kastas syndare som inte ångrar sig, djävulen och till och med döden och graven (Hades). Varken andevarelser eller döden kan plågas av eld, vilket visar att den här sjön inte är en symbol för evig pina, utan för evig tillintetgörelse. (Upp 19:20; 20:14, 15; 21:8)

• Elul.

  Namnet som efter landsflykten i Babylon användes om den sjätte månaden i judarnas religiösa kalender och den tolfte i deras borgerliga kalender. Elul motsvarar senare hälften av augusti och första hälften av september. (Neh 6:15) Se Tillägg B15.

• Epikureiska filosofer.

  Anhängare till den grekiske filosofen Epikuros (341–270 f.v.t.). Filosofins grundtanke var att njutning var livets mening. (Apg 17:18)

• Etanim.

  Namnet på den sjunde månaden i judarnas religiösa kalender och den första i deras borgerliga kalender. Etanim motsvarar senare hälften av september och första hälften av oktober. Efter landsflykten i Babylon kallades månaden tishri. (1Ku 8:2) Se Tillägg B15.

• Etiopien.

  En forntida nation söder om Egypten. Det omfattade det nutida Sudan och sydligaste delen av dagens Egypten. Namnet används ibland i stället för det hebreiska namnet Kush. (Est 1:1)

• Eufrat.

  Den längsta och viktigaste floden i sydvästra Asien, och en av de två största floderna i Mesopotamien. Den nämns första gången i 1 Moseboken 2:14 som en av de fyra floderna i Eden. Den kallas ofta rätt och slätt ”Floden”. (1Mo 31:21) Den utgjorde den norra gränsen för Israels tilldelade område. (1Mo 15:18; Upp 16:12) Se Tillägg B2.

• Eunuck.

  I bokstavlig betydelse en kastrerad man. Sådana män tjänade vid kungliga hov som kammartjänare och vakter för drottningen och bihustrurna. Uttrycket användes även om ämbetsmän vid hovet som inte var eunucker i egentlig mening. Det används i bildlig bemärkelse om sådana som utövar självbehärskning för att kunna göra mer i tjänsten för Gud, de ”väljer att inte gifta sig för himmelrikets skull”. (Mt 19:12; Est 2:15; Apg 8:27, not)

 F

• Famn.

  Ett längdmått som i Bibeln används för att ange vattendjup. Motsvarade 1,8 m. (Apg 27:28) Se Tillägg B14.

• Farao.

  Titel som bars av Egyptens kungar. I Bibeln är fem faraoner nämnda vid namn (Sisak, So, Tirhaka, Neko och Hofra). Övriga faraoner som omtalas är inte namngivna, bland annat de som Abraham, Mose och Josef hade att göra med. (2Mo 15:4; Rom 9:17)

• Fariséer.

  En framträdande religiös sekt inom judendomen under det första århundradet v.t. De var inte av prästerlig härkomst, men de höll lagen in i minsta detalj och jämställde de muntliga traditionerna med lagen. (Mt 23:23) De motsatte sig alla influenser från den grekiska kulturen, och som lärda i lagen och traditionerna hade de stort inflytande över folket. (Mt 23:2–6) En del av dem var även medlemmar av Sanhedrin. Fariséerna kritiserade ofta Jesus för hans inställning till sabbaten och traditioner och för att han umgicks med syndare och skatteindrivare. En del av dem blev kristna, bland annat Saul från Tarsos. (Mt 9:11; 12:14; Mk 7:5; Lu 6:2; Apg 26:5)

• Fasta.

  Avhållsamhet från mat under en begränsad tid. Israeliterna fastade på försoningsdagen, när de var betryckta och när de behövde vägledning från Gud. Judarna införde fyra årliga fastor för att markera svåra tider i deras historia. Fasta är inget krav för de kristna. (Esr 8:21; Jes 58:6; Lu 18:12)

• Filisteen, filistéer.

  Landområdet längs Israels sydkust kom att kallas Filisteen. Invånarna kallades filistéer och hade från början invandrat från Kreta. David besegrade dem, men de förblev självständiga och var ständiga fiender till Israel. (2Mo 13:17; 1Sa 17:4; Am 9:7) Se Tillägg B4.

• Fingerspann.

  Ett längdmått som ungefär motsvarar avståndet mellan spetsen på tummen och lillfingret när fingrarna är utspärrade. Beräknat utifrån en aln på 44,5 cm bör ett fingerspann motsvara 22,2 cm. (2Mo 28:16; 1Sa 17:4) Se Tillägg B14.

• Framläggningsbröd.

  Se SKÅDEBRÖD.

• Fri, frigiven.

  Under det romerska styret kallades en man ”fri” om han var fri från födseln och hade full medborgarrätt. En slav som fått tillbaka sin frihet kallades ”frigiven”. När en slav blev formellt frigiven fick han romerskt medborgarskap, men han kunde inte väljas till ett politiskt ämbete. En slav som blev informellt frigiven fick inget medborgarskap, bara frihet. (1Kor 7:22)

• Fruktan.

  När det på grundspråken talas om fruktan för Gud syftar det ofta på en djup respekt eller vördnad för honom. Bibeln kopplar samman gudsfruktan med kärlek till Gud. (5Mo 10:12, 13, not) Det innefattar en sund fruktan för att såra Jehova, inte för att man är rädd för konsekvenserna, utan för att man älskar honom.

• Fyrfat.

  Redskap av guld, silver eller koppar som användes i tälthelgedomen och i templet för att bränna rökelse, hämta kol från brännoffersaltaret eller samla ihop utbrända lampvekar från det gyllene lampstället. De kallades också ”rökelsekar” och ”behållare för utbrända vekar”. (2Mo 37:23; 2Kr 26:19; Heb 9:4)

• Fädernehus.

  Kan syfta på en grupp av släkter inom en och samma stam. En stam bestod av flera fädernehus. Till exempel bestod Levis stam av Gersons, Kehats och Meraris fädernehus. Ibland kan ”fädernehus” också avse en hel stam. (4Mo 17:2, not)

• Förbannelse.

  Hot om olycka eller nedkallande av ont över någon eller något. Det ska inte förväxlas med kraftuttryck och är inte förbundet med vrede. En förbannelse är ofta ett allvarsmättat uttalande eller en förutsägelse om något ont, och när uttalandet kommer från Gud eller från någon som fått hans bemyndigande har det profetisk innebörd och kraft. (1Mo 12:3; 4Mo 22:12; Gal 3:10)

• Förberedelsedagen.

  Benämning på dagen före sabbaten, då judarna gjorde de nödvändiga förberedelserna. Dagen slutade vid solnedgången den dag vi i dag kallar fredag. Då började sabbaten, eftersom det judiska dygnet räknades från kväll till kväll. (Mk 15:42; Lu 23:54)

• Förbund.

  Ett formellt avtal eller kontrakt mellan Gud och människor eller människor emellan om att göra eller att inte göra något. Ibland åtog sig bara den ena parten förpliktelser (ett unilateralt, dvs. ensidigt, förbund, som i grund och botten var ett löfte). Andra gånger åtog sig båda parter förpliktelser (ett bilateralt, dvs. tvåsidigt, förbund). I Bibeln talas det både om förbund mellan Gud och människor och om förbund mellan enskilda personer och mellan grupper, stammar eller nationer. Vissa förbund har varit särskilt betydelsefulla, bland annat de som Gud slöt med Abraham, David, Israels nation (lagförbundet) och Guds Israel (det nya förbundet). (1Mo 9:11; 15:18; 21:27; 2Mo 24:7; 2Kr 21:7)

•  Förbundsark.

  Den låda som förvarades i det allra heligaste i tälthelgedomen och senare i det allra heligaste i Salomos tempel. Den var gjord av akacieträ och överdragen med guld. På locket av massivt guld fanns två keruber som var vända mot varandra. Arken innehöll de två tavlorna med de tio budorden. (5Mo 31:26; 1Ku 6:19; Heb 9:4) Se Tillägg B5 och B8.

• Förgård.

  Det inhägnade, öppna område som omgav tälthelgedomen, och senare den avgränsade, öppna platsen runt templets huvudbyggnad. Brännoffersaltaret stod på förgården till tälthelgedomen och senare på den inre förgården till templet. (Se Tillägg B5, B8 och B11.) Bibeln talar också om förgårdar i samband med palats. (2Mo 27:9; 1Ku 7:12; Est 4:11)

• Förhänge.

  Det vävda tygstycke med broderade keruber som skilde det heliga från det allra heligaste i både tälthelgedomen och templet. (2Mo 26:31; 2Kr 3:14; Mt 27:51; Heb 9:3) Se Tillägg B5.

• Församling.

  En grupp som har samlats i ett visst syfte eller för att utföra en viss verksamhet. I de hebreiska skrifterna avser det vanligtvis Israels nation. I de grekiska skrifterna kan det syfta på enskilda kristna församlingar, men oftast avser det den kristna församlingen i allmänhet. (1Ku 8:22; Apg 9:31; Rom 16:5)

• Församlingstjänare.

  En återgivning av det grekiska ordet diạkonos, som ofta översätts med ”tjänare”. ”Församlingstjänare” syftar på någon som hjälper de äldste i en församling. En församlingstjänare måste leva upp till de bibliska kraven för den här uppgiften. (1Ti 3:8–10, 12)

• Försoning.

  I de hebreiska skrifterna var försoning kopplat till att man bar fram offer för att kunna närma sig Gud och tillbe honom. Under Moses lag frambars offer, särskilt på den årliga försoningsdagen, för att folket skulle komma i ett gott förhållande till Gud trots att de hade syndat som individer och som nation. Dessa offer pekade fram emot Jesus offer, vilket sonade mänsklighetens synder en gång för alla och gav människor en möjlighet att bli försonade med Gud. (3Mo 5:10; 23:28; Kol 1:20; Heb 9:12)

• Försoningsdagen.

  Den viktigaste av israeliternas heliga dagar. Den kallas också jom kippur (från det hebreiska jōm hakkippurịm, ”övertäckningarnas dag”) och firades den 10 etanim. Detta var den enda dag på året då översteprästen gick in i det allra heligaste i tälthelgedomen och senare i templet. Där bar han fram blodet från offren för sina egna synder, för de andra leviternas synder och för folkets synder. Den dagen skulle man hålla en helig sammankomst, och det var en fastedag. Det var också en sabbat, då man skulle avhålla sig från vanligt arbete. (3Mo 23:27, 28)

• Försoningslocket.

  Locket på förbundsarken. På försoningsdagen stänkte översteprästen något av syndoffrens blod framför locket. Det hebreiska ordet kommer från en verbrot som betyder ”täcka över” eller möjligen ”torka bort”. Det var tillverkat av rent guld och hade en kerub på vardera änden. Ibland omnämns det endast som ”locket”. (2Mo 25:17–22; 1Kr 28:11; Heb 9:5) Se Tillägg B5.

• Förstfödd.

  Uttrycket används huvudsakligen om en fars äldste son (alltså inte om en mors förstfödde). På Bibelns tid hade den förstfödde sonen en ärofull ställning i familjen, och han blev familjeöverhuvud när hans far dog. Uttrycket används också om ett förstfött djur av hankön. (1Mo 25:33; 2Mo 11:5; 13:12; Kol 1:15)

• Förstling.

  Den första frukten eller grödan som skördades, det första som producerades av något. Jehova krävde att israeliterna skulle offra förstlingen åt honom, oavsett om det rörde sig om människor, djur eller markens gröda. Israeliterna frambar ett gemensamt förstlingsoffer åt Jehova vid det osyrade brödets högtid och vid pingsten. Uttrycket ”förstling” används även bildligt om Kristus och hans smorda efterföljare. (3Mo 23:17; 1Kor 15:23, not; Upp 14:4, not)

G

• Gehenna.

  Det grekiska namnet på Hinnoms dal, som låg söder och sydväst om det forntida Jerusalem. (Jer 7:31) Den blev profetiskt omtalad som en plats där lik skulle ligga spridda. (Jer 7:32; 19:6) Det finns inget som tyder på att djur eller människor blev kastade i Gehenna för att brännas levande eller för att pinas. Därför kan det inte symbolisera en osynlig plats där människosjälar plågas i en evig eld. Jesus och hans lärjungar använde i stället Gehenna som en symbol för evigt straff eller ”den andra döden”, dvs. evig tillintetgörelse. (Upp 20:14; Mt 5:22; 10:28)

• Gemenskapsoffer.

  Ett offer som bars fram inför Jehova som en begäran om frid med honom. Den som kom med offret, hans hushåll, prästen som frambar offret och de andra prästerna som tjänstgjorde fick alla äta av  det. Jehova tog emot den väldoftande röken från det brinnande fettet. Blodet, som representerade livet, gavs också till honom. Det var som om prästerna och den som kom med offret satt och åt tillsammans med Jehova, vilket var ett tecken på att det rådde ett fridsamt förhållande mellan dem. (3Mo 7:29, 32; 5Mo 27:7)

• Generös omtanke.

  Ett grekiskt ord som också kan återges med ”oförtjänt omtanke” och vars grundbetydelse förmedlar tanken på något som är behagligt och tilltalande. Ordet används ofta om en välment gåva eller ett välvilligt givande. När ordet avser Guds generösa omtanke förmedlar det tanken på en gåva som Gud har gett utan att förvänta något i gengäld. Det beskriver alltså Guds frikostiga gåvor och hans stora kärlek och omtanke gentemot människor. Det grekiska ordet återges också med sådana uttryck som ”välvilja” och ”omtänksam gåva”. Ordet förmedlar tanken på en gåva som ges på grund av att givaren är generös, inte på grund av att mottagaren har gjort sig förtjänt av den. (2Kor 6:1; Ef 1:7)

• Gera.

  En viktenhet som motsvarar 1/20 sikel, dvs. 0,57 g. (3Mo 27:25) Se Tillägg B14.

• Gilead.

  I egentlig mening var Gilead det bördiga område öster om Jordan som låg norr och söder om Jabboks dal. Men ibland avser det hela det israelitiska området öster om Jordan, där Rubens stam, Gads stam och halva Manasses stam bodde. (4Mo 32:1; Jos 12:2; 2Ku 10:33) Se Tillägg B4.

• Gittit.

  En musikterm med osäker innebörd. Ordet tycks vara avlett av det hebreiska ordet gath. Några menar att det betecknar en melodi som användes till sånger som hade en koppling till vintillverkning, eftersom gath betyder ”vinpress”. (Ps 81:0)

• Goda nyheter.

  I de grekiska skrifterna syftar uttrycket på budskapet om Guds rike och räddningen genom Jesus Kristus. (Lu 4:18, 43; Apg 5:42; Upp 14:6)

• Gomer.

  Ett volymmått för torra varor som motsvarar 2,2 l eller en tiondels efa. (2Mo 16:16, 18) Se Tillägg B14.

• Granatäpple.

  En frukt som liknar ett äpple till formen men har en krona i ena änden. Innanför det hårda skalet är den fylld med små rosa eller röda kärnor, som var och en omges av ett saftigt hölje. Dekorationer i form av granatäpplen prydde fållen på översteprästen Arons blå, ärmlösa överklädnad och kapitälen på de två pelarna framför templet, Jakin och Boas. (2Mo 28:34; 4Mo 13:23; 1Ku 7:18)

• Graven.

  Syftar ofta på hela mänsklighetens grav, som motsvarar det hebreiska ordet she’ọ̄l (läs: sheọl) och det grekiska ordet haidēs (läs: hạdes). I Bibeln symboliserar det ett tillstånd där man varken är medveten eller kan göra något. Ordet används även om bokstavliga gravar. (1Mo 47:30; Pre 9:10; Apg 2:31)

• Greker.

  De som kommer från eller härstammar från Grekland. I de grekiska skrifterna har det en vidare betydelse och syftar på alla icke-judar eller på dem som var influerade av grekisk kultur och av det grekiska språket. (Joel 3:6; Joh 12:20)

• Gräshoppor.

  Benämningen används om många slags hoppande insekter som drar fram i stora svärmar. Enligt Moses lag var de rena och kunde ätas. Stora gräshoppssvärmar som åt allt i sin väg och orsakade enorm förstörelse betraktades som en plåga. (2Mo 10:14; Mt 3:4)

• Gudhängivenhet.

  Vördnad, tillbedjan och tjänst som riktas till Gud i lojalitet mot hans universella styre. (1Ti 4:8; 2Ti 3:12)

• Guds rike.

  Uttrycket används i synnerhet om den regering som representerar Guds styre och som har Guds son, Kristus Jesus, som kung. (Mt 12:28; Lu 4:43; 1Kor 15:50)

H

• Hades.

  Ett grekiskt ord som motsvarar det hebreiska ordet she’ọ̄l. Det återges med ”graven” och syftar på hela mänsklighetens grav. Se GRAVEN.

• Harmageddon.

  Från det hebreiska Har Meghiddọ̄n, som betyder ”Megiddos berg”. Ordet kopplas samman med ”kriget på den allsmäktige Gudens stora dag” då ”kungarna i hela världen” ska samlas för att utkämpa ett krig mot Jehova. (Upp 16:14, 16; 19:11–21) Se DEN STORA PRÖVNINGEN.

• Hebré, hebréer.

  En benämning som används första gången om Abram (Abraham) för att skilja honom från hans amoreiska grannar. Därefter används det om Abrahams ättlingar genom hans sonson Jakob. (1Mo 14:13; 2Mo 5:3)

• Hebreiska.

  Det språk som talades av hebréerna, Abrahams avkomlingar. På Jesus tid hade många arameiska uttryck införlivats i hebreiskan. Hebreiska var det språk som Jesus och hans lärjungar talade. (Apg 26:14)

• Helgedom.

  En plats som hade avsatts för tillbedjan, en helig plats. Oftast avser uttrycket tälthelgedomen eller templet i Jerusalem. Det används också om Guds boning i himlen. (2Mo 25:8, 9; 2Ku 10:25; 1Kr 28:10; Upp 11:19)

•  Helig, helighet.

  En egenskap som tillhör Jehova. Att vara helig innebär att vara ren i absolut bemärkelse. (2Mo 28:36; 1Sa 2:2; Ord 9:10; Jes 6:3) Det hebreiska ordet används även om människor (2Mo 19:6; 2Ku 4:9), djur (4Mo 18:17), saker (2Mo 28:38; 30:25; 3Mo 27:14), platser (2Mo 3:5; Jes 27:13), tidsperioder (2Mo 16:23; 3Mo 25:12) och arbeten (2Mo 36:4) och förmedlar då tanken på att vara avskild eller vigd åt den helige Guden eller att vara avskild för Guds tjänst. I de grekiska skrifterna betecknar det ord som återges med ”helig” och ”helighet” att vara avskild åt Gud. Orden används också om ett rent uppförande. (Mk 6:20; 2Kor 7:1; 1Pe 1:15, 16)

• Helig ande.

  Den osynliga och verksamma kraft som Gud använder för att genomföra sin vilja. Den är helig eftersom den kommer från Jehova, som är ren och rättfärdig i absolut bemärkelse, och den är det redskap han använder när han genomför det som är heligt. (Lu 1:35; Apg 1:8)

• Helig hemlighet.

  Något som kommer från Gud, en del av hans avsikt, och som uppenbaras uteslutande för dem som han väljer att uppenbara det för vid hans bestämda tid. (Mk 4:11; Kol 1:26)

• Helig påle.

  Det hebreiska ordet ’asherạh betecknar 1) en helig påle som representerade Ashera, en kanaaneisk fruktbarhetsgudinna, eller 2) en utskuren bild av gudinnan Ashera. De heliga pålarna var av allt att döma upprättstående och helt eller delvis av trä. Det kan ha varit enkla, obearbetade pålar eller möjligen träd. (5Mo 16:21; Dom 6:26; 1Ku 15:13)

• Helig stod.

  En upprättstående stod, vanligtvis av sten, och uppenbarligen en fallossymbol för Baal eller andra falska gudar. (2Mo 23:24)

• Helig tjänst.

  Arbete som är direkt förbundet med ens tillbedjan av Gud och som därför är heligt. (Rom 12:1, not; Upp 7:15)

• Hemsökelse.

  Syftar på en plåga, en sjukdom eller en olycka som kommer som ett straff från Jehova. (4Mo 16:49)

• Hermes.

  En grekisk gud, son till Zeus. I Lystra blev Paulus felaktigt kallad Hermes eftersom man trodde att Hermes var gudarnas budbärare och vältalighetens gud. (Apg 14:12)

• Herodes.

  Namnet på en dynasti som härskade över judarna med myndighet från Rom. Herodes den store är känd för ombyggnationen av templet i Jerusalem och för att ha gett befallning om att döda småbarn i ett försök att ta livet av Jesus. (Mt 2:16; Lu 1:5) Herodes Arkelaus och Herodes Antipas, söner till Herodes den store, fick myndighet över delar av det område som deras far hade härskat över. (Mt 2:22) Antipas var tetrark men kallades ofta för kung. Han härskade under de tre och ett halvt år som Kristus utförde sin tjänst och fram till de händelser som beskrivs i Apostlagärningarna, kapitel 12. (Mk 6:14–17; Lu 3:1, 19, 20; 13:31, 32; 23:6–15; Apg 4:27; 13:1) Längre fram blev Herodes Agrippa I, sonson till Herodes den store, straffad med döden av en ängel efter att ha regerat en kort tid. (Apg 12:1–6, 18–23) Hans son, Herodes Agrippa II, blev härskare och regerade fram till det judiska upproret mot Rom. (Apg 23:35; 25:13, 22–27; 26:1, 2, 19–32)

• Herodes parti, anhängare av.

  Också kända som ”herodianer”. Ett parti som bestod av nationalister som gav politiskt stöd åt den herodianska dynastin, som hade fått sin myndighet från Rom. Några av sadducéerna tillhörde antagligen detta parti. Herodianerna gjorde gemensam sak med fariséerna i att motstå Jesus. (Mk 3:6)

• Herrens kvällsmåltid.

  En bokstavlig måltid till minne av Jesus död. Den består av osyrat bröd och vin, som är symboler för Kristus kropp och blod. Det är en händelse som Bibeln befaller de kristna att högtidlighålla och minnas, och därför kallas den passande nog även minneshögtiden. (1Kor 11:20, 23–26)

• Higgajon.

  En musikteknisk term. I Psalm 9:16 kan ordet avse antingen ett högtidligt mellanspel på en harpa med djup klang eller en högtidlig paus för eftertanke.

• Himlens drottning.

  Titeln på en gudinna som tillbads av avfälliga israeliter på Jeremias tid. En del menar att gudinnan är identisk med Ishtar (Astarte). Namnet på hennes sumeriska motsvarighet, Inanna, betyder ”himlens drottning”. Hon var dessutom en fruktbarhetsgudinna. Astarte kallas också ”himlens fru” i en egyptisk inskrift. (Jer 44:19)

• Hin.

  Ett volymmått för flytande varor. Syftar också på den behållare som användes för att mäta upp en hin. Enligt historikern Josefus motsvarade en hin två attiska koas, vilket skulle innebära att en hin motsvarar 3,67 l. (2Mo 29:40) Se Tillägg B14.

• Homer.

  Ett volymmått för torra varor som motsvarade en kor. En homer motsvarade 220 l,  beräknat utifrån den uppskattade volymen för batmåttet. (3Mo 27:16) Se Tillägg B14.

• Horeb.

  Bergstrakten runt berget Sinai. Även ett annat namn för berget Sinai. (2Mo 3:1; 5Mo 5:2) Se Tillägg B3.

• Horn.

  Djurhorn som användes som dryckeskärl, bläckhorn, behållare för olja och smink och som musikinstrument och signalhorn. (1Sa 16:1, 13; 1Ku 1:39; Hes 9:2) Horn används ofta som en symbol för styrka, erövring och seger. (5Mo 33:17; Mik 4:13; Sak 1:19)

• Husgudar.

  Familjegudar eller avgudar, ibland kallade ”terafimbilder”, som användes för att fråga efter omen. (Hes 21:21, not) En del av dem kan ha haft samma storlek och form som en människa, medan andra var mycket mindre. (1Mo 31:34; 1Sa 19:13, 16) Arkeologiska fynd som har gjorts i Mesopotamien tyder på att den som ägde husgudarna kunde ha rätt till familjearvet. (Det skulle förklara varför Rakel tog sin fars husgudar.) I Israel verkar man dock inte ha använt husgudar på det sättet. Däremot användes de i samband med avgudadyrkan både under domartiden och kungatiden, och de var bland de föremål som den trogne kung Josia förstörde. (Dom 17:5; 2Ku 23:24; Hos 3:4)

• Hörnsten.

  En viktig sten som läggs i ett hörn av en byggnad där två väggar möts och förbinds. Den viktigaste hörnstenen var grundhörnstenen, och till offentliga byggnader och stadsmurar behövde den vara särskilt stabil. Ordet används i bildlig bemärkelse om jordens grundläggning, och Jesus omtalas som ”grundhörnstenen” för den kristna församlingen, som liknas vid ett andligt hus. (Ef 2:20; Job 38:6)

I

• Illyrien.

  En romersk provins nordväst om Grekland. Paulus reste ända dit i sin tjänst, men det är inte möjligt att slå fast om han predikade i själva Illyrien eller bara fram till provinsens gräns. (Rom 15:19) Se Tillägg B13.

• Invigningshögtiden.

  En årlig högtid till minne av reningen av templet efter att Antiochos Epifanes hade vanhelgat det. Firandet började den 25 kislev och pågick i åtta dagar. (Joh 10:22)

• Isop.

  En växt med fina blad och grenar som användes för att stänka blod eller vatten i reningsceremonier. Det var möjligen ett slags mejram (Origanum maru; Origanum syriacum). Den isop som nämns i Johannes 19:29 kan antingen ha varit ett knippe mejram som man hade fäst på en gren eller ett slags durra (Sorghum vulgare), eftersom den växten kan få så långa stänglar att man kunde använda den för att hålla svampen med surt vin mot Jesus mun. (2Mo 12:22; Ps 51:7)

• Israel.

  Det namn som Gud gav Jakob. Med tiden blev det en beteckning för alla hans avkomlingar kollektivt sett vid vilken som helst tidpunkt. Avkomlingarna till Jakobs 12 söner kallades ofta Israels söner, Israels hus, Israels folk, Israels män eller israeliter. Namnet Israel används också om tiostammarsriket i norr, som bröt sig loss från sydriket. Längre fram används det om de smorda kristna, ”Guds Israel”. (Gal 6:16; 1Mo 32:28; 2Sa 7:23; Rom 9:6)

J

• Jakob.

  En son till Isak och Rebecka. Gud gav honom senare namnet Israel, och han blev stamfar till Israels folk (också kallade israeliter och senare judar). Han blev far till 12 söner, som tillsammans med sina ättlingar utgjorde Israels 12 stammar. Namnet Jakob fortsatte att användas om nationen Israel. (1Mo 32:28; Mt 22:32)

• Jedutun.

  Ett uttryck med oklar betydelse som förekommer i överskrifterna till Psalm 39, 62 och 77. Överskrifterna till dessa tre psalmer tycks innehålla anvisningar om framförandet, kanske med avseende på en viss stil eller ett musikinstrument. Det fanns en levitisk musiker med namnet Jedutun, så stilen eller musikinstrumentet kan ha haft anknytning till honom eller hans söner.

• Jehova.

  En vanlig återgivning av tetragrammet (de fyra hebreiska bokstäver som utgör Guds namn). Den återgivningen förekommer mer än 7 000 gånger i den här översättningen. Se Tillägg A4 och A5.

• Jubelår.

  Vart 50:e år, räknat från den tidpunkt då israeliterna gick in i det utlovade landet. Under jubelåret skulle landet ligga i träda, och hebreiska slavar skulle friges. All mark som ingick i en ärvd egendom men som hade sålts skulle då lämnas tillbaka. Hela jubelåret var som en enda lång högtid, ett frigivningsår, som förde nationen tillbaka till det tillstånd den hade då Gud upprättade den. (3Mo 25:10)

• Juda.

  Jakobs fjärde son med hustrun Lea. Jakob förutsade på sin dödsbädd att en mäktig och bestående regent skulle komma i Judas släktlinje. Som människa var Jesus en avkomling till Juda. Namnet används också om stammen Juda och senare om Judas  rike. Sydriket Juda bestod av de israelitiska stammarna Juda och Benjamin och omfattade även prästerna och leviterna. Judas område utgjorde den södra delen av landet. Jerusalem och templet låg i Juda. (1Mo 29:35; 49:10; 1Ku 4:20; Heb 7:14)

• Jude.

  En benämning på en medlem av Judas stam efter tiostammarsriket Israels fall. (2Ku 16:6) Efter landsflykten i Babylon användes benämningen om israeliter som återvände till Israel, oavsett vilken stam de tillhörde. (Esr 4:12) Längre fram användes den om alla israeliter runt om i världen för att skilja dem från andra folkslag. (Est 3:6) Aposteln Paulus använder benämningen bildligt då han argumenterar för att det inte spelar någon roll vilken nation medlemmarna av den kristna församlingen tillhör. (Rom 2:28, 29; Gal 3:28)

• Jättar.

  Ovanligt storväxta människor som levde före den stora översvämningen. De var bastardavkomman som materialiserade änglar fick tillsammans med kvinnor på jorden. (1Mo 6:4)

K

• Kab.

  Ett volymmått för torra varor som motsvarar 1,22 l, beräknat utifrån den uppskattade volymen för batmåttet. (2Ku 6:25) Se Tillägg B14.

• Kaldeen, kaldéer.

  Kaldeen var ursprungligen namnet på deltaområdet där floderna Eufrat och Tigris mynnade ut. Men med tiden blev namnet Kaldeen använt om hela Babylonien, och folket som bodde där kallades kaldéer. Uttrycket ”kaldéer” användes även om en välutbildad grupp som var kunniga i naturvetenskap, historia, språk och astronomi och som använde sig av magi och astrologi. (Esr 5:12; Dan 4:7; Apg 7:4)

• Kanaan.

  Noas sonson, Hams fjärde son. Kanaan blev stamfar till 11 stammar som med tiden bosatte sig i området längs östra Medelhavet mellan Egypten och Syrien. Det området kallades Kanaan. (1Mo 9:18; 3Mo 18:3; Apg 13:19) Se Tillägg B4.

• Kapitäl.

  Det dekorativt utformade krönet på en pelare. Jakin och Boas, som var två likadana pelare som stod framför Salomos tempel, kröntes av väldiga kapitäl. (1Ku 7:16) Se Tillägg B8.

• Kassia.

  En produkt från kassiakanelträdet (Cinnamomum cassia), som tillhör samma släkte som kanelträdet. Kassia användes som parfym och var en ingrediens i den heliga smörjelseoljan. (2Mo 30:24; Ps 45:8; Hes 27:19)

• Kejsare.

  En titel som kan härledas från det romerska släktnamnet Caesar. Kejsarna Augustus, Tiberius och Claudius nämns vid namn i Bibeln. Nero är inte nämnd vid namn, men titeln används även om honom. I de grekiska skrifterna är ”kejsaren” ett uttryck för den offentliga myndigheten eller staten. (Mk 12:17; Apg 25:12)

• Kemosh.

  Moabiternas viktigaste gud. (1Ku 11:33)

• Kerub.

  Ängel av hög rang som har speciella uppgifter. Keruber och serafer är inte samma sak. (1Mo 3:24; 2Mo 25:20; Jes 37:16; Heb 9:5)

• Kislev.

  Efter landsflykten i Babylon namnet på den nionde månaden i judarnas religiösa kalender och den tredje i deras borgerliga kalender. Månaden motsvarar senare hälften av november och första hälften av december. (Neh 1:1; Sak 7:1) Se Tillägg B15.

• Klanderfri.

  Det uttryck som traditionellt har återgetts med ”ostrafflighet” har i den här översättningen återgetts med olika uttryck beroende på sammanhanget. Det omfattar moralisk renhet, oklanderlighet, rättfärdighet och lojalitet samt hängivenhet för det som är rätt. I Bibeln används det för att betona obrytbar lojalitet mot Jehova och hans avsikt. (Jos 24:14, not; Job 27:5, not; Ps 84:11, not; Ord 2:7)

• Kor.

  Ett volymmått för torra varor och vätskor som motsvarade 220 l, beräknat utifrån den uppskattade volymen för batmåttet. (1Ku 5:11) Se Tillägg B14.

• Korall.

  Ett hårt, stenliknande material som består av skelett av havslevande djur. Det finns koraller i en mängd olika färger, de kan bland annat vara röda, vita eller svarta. Röda havet var rikt på koraller. På Bibelns tid var röd korall särskilt värdefull och användes för att tillverka smycken. (Ord 8:11)

• Kristen.

  En benämning som Gud har gett Jesus efterföljare. (Apg 11:26; 26:28)

• Kristus.

  Titel på Jesus som kommer från det grekiska ordet Christọs och motsvarar det hebreiska ord som översätts med ”Messias”, ”(den) Smorde”. (Mt 1:16; Joh 1:41)

• Krukmakare.

  En som tillverkar krukor, fat och andra föremål av lera. Det hebreiska ordet för krukmakare betyder ordagrant ”formare”. Krukmakarens myndighet över leran används ofta som en bild av Jehovas oinskränkta myndighet över enskilda människor och nationer. (Jes 64:8; Rom 9:21)

•  Kunskapens träd.

  Ett träd i Edens trädgård som Gud använde som en symbol för sin rätt att avgöra eller fastställa normen för ”gott och ont”. (1Mo 2:9, 17)

• Kvarnsten.

  En rund sten som placeras ovanpå en motsvarande sten för att mala sädeskorn till mjöl. En tapp mitt i understenen utgör axel för överstenen. På Bibelns tid var det kvinnorna som använde handkvarnen, och den fanns i de flesta hem. En familj var beroende av sin handkvarn för att få bröd varje dag, och därför var det förbjudet enligt Moses lag att ta en handkvarn eller den övre kvarnstenen i pant. Större kvarnar med liknande konstruktion drogs runt av djur. (5Mo 24:6; Mk 9:42)

L

• Lag, lagen.

  Syftar antingen på Moses lag eller på de fem första böckerna i Bibeln eller specifika lagar i Moses lag eller en princip som är grundad på lagen. (4Mo 15:16; 5Mo 4:8; Mt 7:12; Gal 3:24)

• Laglöshet.

  Syftar ofta på förakt för Guds lagar. (Mt 24:12, not)

• Landsflykt.

  Exil, påtvingad vistelse utanför hemlandet, ofta genom ett officiellt påbud från erövrare. Det hebreiska ordet betyder ”ett bortdragande”. Israeliterna upplevde två stora landsflykter. Folket i det norra tiostammarsriket deporterades av assyrierna, och senare deporterades folket i det södra tvåstammarsriket av babylonierna. Under den persiske kungen Kyros regering fick de överlevande från båda landsflykterna återvända till sitt land. (2Ku 17:6; 24:16; Esr 6:19–21)

• Lepton.

  Judiskt koppar- eller bronsmynt, det minsta mynt som nämns i de grekiska skrifterna. I vissa bibelöversättningar kallas det ”skärv”. (Mk 12:42, not; Lu 21:2, not) Se Tillägg B14.

• Levi, levit.

  Jakobs tredje son med hustrun Lea, även namnet på den stam som uppkallades efter honom. Levis tre söner blev stamfäder för leviternas tre släkter. Några gånger står beteckningen ”leviter” för hela stammen, men oftast är inte Arons prästerliga släkt inbegripen. Levis stam blev inte tilldelad något landområde i det utlovade landet. I stället fick de 48 städer som låg i områden som de andra stammarna hade fått. (5Mo 10:8; 1Kr 6:1; Heb 7:11)

• Leviatan.

  Ett djur som vanligtvis nämns i samband med vatten, tydligen ett slags vattenlevande djur. I Job 3:8 och 41:1 avses antagligen krokodilen eller något annat stort och starkt djur som lever i vatten. I Psalm 104:26 kan det syfta på någon slags val. På andra ställen används ordet bildligt och kan inte identifieras med något specifikt djur. (Ps 74:14; Jes 27:1)

• Libanonberget.

  En av två bergssträckningar som utgör Libanons bergsområde. Libanonberget är den västliga och Anti-Libanon den östliga. Mellan de två bergssträckningarna ligger en lång, bördig dal. Libanonberget reser sig nästan rakt upp ur Medelhavet, och de flesta av topparna är mellan 1 800 och 2 100 meter höga. Förr i tiden var berget täckt av imponerande cedrar, som var mycket uppskattade av nationerna runt omkring. (5Mo 1:7, not; Ps 29:6, not; 92:12) Se Tillägg B7.

• Livets träd.

  Ett träd i Edens trädgård. Bibeln säger inte att frukten på detta träd hade några livgivande egenskaper. Trädet representerade i stället Guds garanti för att den som fick äta av frukten skulle leva för evigt. (1Mo 2:9; 3:22)

• Ljussläckare.

  Redskap som användes i tälthelgedomen och templet, tillverkade av guld eller koppar. Det kan ha varit saxliknande redskap som användes till att klippa ner lampvekarna. (2Ku 25:14) Se VEKSAXAR.

• Log.

  Det minsta volymmåttet för flytande varor i Bibeln. Enligt Talmud motsvarade en log en tolftedels hin, vilket skulle innebära att en log motsvarade 0,31 l. (3Mo 14:10) Se Tillägg B14.

• Lojal kärlek.

  Vanligtvis en återgivning av det hebreiska ordet chẹsedh. Det syftar på kärlek som motiveras av engagemang, hederlighet, lojalitet och djup tillgivenhet. Det används ofta i samband med Guds kärlek till människor, men lojal kärlek kan också visas människor emellan. (2Mo 34:6; Rut 3:10)

• Lott, lottkastning.

  Små stenar eller träbitar som användes för att avgöra tvister. Man lade dem i ett tygveck i kläderna eller i en kruka och skakade sedan om dem. Lotten som föll ut eller drogs fram var den som blev utvald. Detta gjordes ofta i samband med en bön. Det hebreiska ordet för lott har ibland översatts med ”del” eller ”andel”. (Jos 14:2; Ps 16:5; Ord 16:33; Mt 27:35)

• Lägga händerna på.

  Man lade händerna på någon för att utnämna honom till en särskild uppgift eller som tecken på att han skulle bli välsignad eller botad eller få den heliga andens gåva. Ibland lade man händerna på ett djur innan det offrades. (2Mo 29:15; 4Mo 27:18; Apg 19:6; 1Ti 5:22)

•  Löfte.

  I Bibeln berättas det flera gånger att människor avlade högtidliga löften till Gud. Det kunde handla om att utföra en viss handling, frambära ett offer eller en gåva, träda in i en tjänst eller avhålla sig från vissa saker som i sig själva inte var otillåtna. Ett sådant löfte var lika bindande som en ed. (4Mo 6:2; Pre 5:4; Mt 5:33)

• Löftesoffer.

  Ett frivilligt offer som var förbundet med särskilda löften. (3Mo 23:38; 1Sa 1:21)

• Lösen, friköpande.

  En lösen är ett pris som betalas för att köpa någon fri från fångenskap, straff, lidande, synd eller en förpliktelse. Priset bestod inte alltid av pengar. (Jes 43:3) En lösensumma krävdes i en mängd olika situationer. Alla förstfödda pojkar och djur av hankön i Israel tillhörde Jehova och skulle egentligen ges till hans tjänst. Det krävdes därför en lösen för att friköpa dem från detta. (4Mo 3:45, 46; 18:15, 16) Om en farlig tjur fick gå lös och dödade någon blev ägaren ålagd att betala en lösensumma för att undgå dödsstraff. (2Mo 21:29, 30) Men ingen lösen accepterades för någon som gjort sig skyldig till överlagt mord. (4Mo 35:31) Bibeln fokuserar först och främst på den lösen som Kristus betalade genom sin offerdöd för att friköpa mänskligheten från synd och död. (Ps 49:7, 8; Mt 20:28; Ef 1:7)

• Lövhyddohögtiden.

  Kallas också ”insamlingshögtiden”. Den hölls från den 15 till den 21 etanim. Högtiden markerade avslutningen på den viktigaste delen av det judiska jordbruksåret och präglades av glädje och tacksamhet över att Jehova hade välsignat grödorna. Under högtiden bodde man i lövhyddor, enkla hyddor med tak av grenar och blad, för att man skulle bli påmind om uttåget ur Egypten. Det var en av tre högtider som männen var förpliktade att komma till Jerusalem för att fira. (3Mo 23:34; Esr 3:4)

M

• Magistrat.

  Myndighet som styrde i de romerska koloniernas städer. Magistratens ledamöter hade i uppgift att upprätthålla lag och ordning, förvalta ekonomin, pröva rättssaker, döma lagöverträdare och beordra verkställandet av straff. (Apg 16:20)

• Mahalat.

  Förmodligen en musikterm. Uttrycket förekommer i överskrifterna till Psalm 53 och 88. Det kan vara besläktat med en hebreisk verbrot som betyder ”bli svag”, ”bli sjuk”, och för tanken till en dyster och melankolisk melodi. Detta stämmer överens med det allvarsamma innehållet i de två sångerna.

• Makedonien.

  Ett område norr om Grekland som fick en framträdande ställning under Alexander den stores regering och förblev självständigt tills det kom under romerskt styre. Makedonien var en romersk provins när aposteln Paulus gjorde sin första resa till Europa. Paulus besökte området tre gånger. (Apg 16:9) Se Tillägg B13.

• Malkam.

  Förmodligen identisk med Molek, den främste av ammoniternas gudar. (Sef 1:5) Se MOLEK.

• Malört.

  Olika slags växter, ofta buskartade, med intensivt bitter smak och kraftig, aromatisk doft. Malört används bildligt i Bibeln för att beskriva de bittra konsekvenserna av omoral, slaveri, orättvisa och avfällighet. I Uppenbarelseboken 8:11 betecknar ”malört” ett bittert och giftigt ämne. (5Mo 29:18; Ord 5:4; Jer 9:15; Am 5:7)

• Manna.

  Israeliternas huvudsakliga föda under deras 40 år långa vandring i vildmarken. Jehova gav dem mannat genom ett underverk. Det låg på marken under daggen varje morgon utom på sabbaten. När israeliterna såg det första gången sa de: ”Vad är det här?” eller på hebreiska: ”man hu’?” (2Mo 16:13–15, 35) I andra sammanhang kallas det ”mat från himlen” (Ps 78:24), ”bröd från himlen” (Ps 105:40) och ”de starkas bröd” (Ps 78:25). Jesus använde mannat i bildlig betydelse. (Joh 6:49, 50)

• Maskil.

  Ett hebreiskt uttryck med osäker innebörd som förekommer i överskriften till 13 psalmer. Det betyder möjligen ”en dikt som manar till eftertanke”. Vissa menar att ett liknande ord som brukar översättas ”tjäna med insikt” kan ge en fingervisning om vad uttrycket betyder. (2Kr 30:22; Ps 32:0)

• Medien, meder.

  Mederna var ett folkslag som härstammade från Jafets son Madaj. De bosatte sig på det iranska höglandet, som blev känt som Medien. Medien förenade sig med Babylon för att besegra Assyrien. Vid den tiden var Persien en provins i Medien, men när Kyros senare gjorde uppror förenades Medien och Persien och bildade det medo-persiska riket. Det riket besegrade det nybabyloniska riket 539 f.v.t. Det fanns meder på plats i Jerusalem vid pingsten år 33 v.t. (Dan 5:28, 31; Apg 2:9) Se Tillägg B9.

• Medlare.

  En person som medlar mellan två parter för att uppnå försoning. I Bibeln används ordet om Mose och Jesus, vilka var medlare för lagförbundet respektive det nya förbundet. (Gal 3:19; 1Ti 2:5)

•  Merodak.

  Babylons främste gud. I och med att den babyloniske kungen och lagstiftaren Hammurabi gjorde Babylon till huvudstad i Babylonien ökade även Merodaks (eller Marduks) betydelse, och till slut ersatte Merodak tidigare gudar och blev Babyloniens övergud. Längre fram ersattes namnet Merodak (eller Marduk) med titeln ”Bel” (”herre”), och Merodak omnämndes då vanligtvis som Bel. (Jer 50:2)

• Messias.

  Ett ord som är härlett från det hebreiska ordet för ”smord”. Det motsvarande grekiska ordet översätts ”Kristus” på svenska. (Dan 9:25; Joh 1:41)

• Miktam.

  Ett hebreiskt ord som förekommer i överskrifterna till sex psalmer. (Ps 16, 56-60) Det är en teknisk term med osäker betydelse, men det kan vara besläktat med ordet för ”inskrift”.

• Mil.

  Ett längdmått som endast förekommer en gång i de grekiska skrifternas grundtext, nämligen i Matteus 5:41. Det avser troligen en romersk mil, som motsvarade 1 479,5 m. Se Tillägg B14.

• Milkom.

  En gud som tillbads av ammoniterna, förmodligen identisk med Molek. (1Ku 11:5, 7) Kung Salomo byggde offerhöjder åt den här falske guden under slutet av sin regeringstid. Se MOLEK.

• Mina.

  Både en viktenhet och en myntenhet. Enligt Hesekiel 45:12 motsvarade en mina 60 siklar. Men arkeologiska fynd tyder på att en mina motsvarade 50 siklar. En sikel vägde 11,4 g, vilket skulle betyda att minan i de hebreiska skrifterna vägde 570 g. Det kan också ha funnits en kunglig mina, som i fallet med alnen. I de grekiska skrifterna motsvarade minan 100 drakmer. Den vägde 340 g. Sextio minor motsvarade en talent. (Esr 2:69; Lu 19:13) Se Tillägg B14.

• Mjöldagg.

  En av de många växtsjukdomar som orsakas av svamp. En del menar att den mjöldagg Bibeln talar om är svartrost (Puccinia graminis). (1Ku 8:37)

• Molek.

  En ammonitisk gud, möjligen identisk med Malkam, Milkom och Molok. Det kan ha varit en titel snarare än ett namn på en bestämd gud. Enligt Moses lag skulle den som offrade sina barn åt Molek straffas med döden. (3Mo 20:2; Jer 32:35; Apg 7:43)

• Molok.

  Se MOLEK.

• Morgonstjärna.

  Den sista stjärnan som visar sig vid horisonten i öster innan solen går upp och som förebådar att en ny dag gryr. (2Pe 1:19; Upp 22:16)

• Moses lag.

  Den lag som Jehova gav Israel genom Mose i Sinais vildmark 1513 f.v.t. De första fem böckerna i Bibeln kallas ofta för lagen. (Jos 23:6; Lu 24:44)

• Munskänk.

  Hovfunktionär med uppgift att servera kungen vin eller andra drycker. (1Mo 40:1, 2, 11; Neh 1:11; 2:1) Chefen för munskänkarna hade som uppgift att smaka på kungens vin innan han gav det åt honom, eftersom risken fanns att någon försökte förgifta honom. Chefen för munskänkarna hade en av de mest ärofulla ställningarna vid hovet, och han hade ofta ett stort inflytande över kungen.

• Musikledaren.

  Ett uttryck som används i Psalmerna. Det hebreiska uttrycket tycks syfta på en person som på ett eller annat sätt arrangerade sången, gav anvisningar om hur den skulle framföras, övade in den med de levitiska sångarna och dirigerade kören under det offentliga framträdandet. I andra översättningar har uttrycket återgetts med ”körledaren” (Bibel 2000) och ”sångmästaren” (1917). (Ps 4:0; 5:0)

• Mut-Labben.

  Ett uttryck som förekommer i överskriften till Psalm 9. Enligt traditionen betyder det ”om sonens död”. En del menar att detta var namnet på eller inledningen till en känd melodi som man skulle använda när man sjöng den här psalmen.

• Myrra.

  Ett väldoftande gummiharts som utvinns från törnbuskar eller små träd av släktet Commiphora. Myrra var en av ingredienserna i den heliga smörjelseoljan. Det användes för att parfymera sådant som kläder och sängar, och det tillsattes i massageoljor och hudvårdsprodukter. Myrra användes också för att förbereda kroppar för begravning. (2Mo 30:23; Ord 7:17; Joh 19:39)

• Människoson.

  Ett uttryck som förekommer drygt 80 gånger i evangelierna. Det används om Jesus Kristus och betonar att han inte bara hade materialiserat sig i en mänsklig kropp, utan att han verkligen blev en människa när han föddes på jorden. Uttrycket visar också att det var Jesus som skulle uppfylla profetian i Daniel 7:13, 14. I de hebreiska skrifterna används uttrycket om Hesekiel och Daniel för att förstärka kontrasten mellan den dödlige talesmannen och Gud, som var budskapets källa. (Hes 3:17; Dan 8:17; Mt 19:28; 20:28)

• Mätstav.

  Vanligtvis ett vassrör. En mätstav var sex alnar lång. En stav på 6 vanliga alnar var 2,67 m lång, och en stav på 6 långa alnar var  3,11 m lång. (Hes 40:3, 5; Upp 11:1) Se Tillägg B14.

• Mötestältet.

  Ett uttryck som används både om Moses tält och den heliga tälthelgedomen som restes i vildmarken. (2Mo 33:7; 39:32)

N

• Nardus.

  En dyrbar, väldoftande, ljusröd olja som utvinns ur indisk nardus (Nardostachys jatamansi). Eftersom den var så dyr späddes den ofta ut med sämre oljor, och ibland var den också förfalskad. Det är därför intressant att både Markus och Johannes anger att det var ”äkta” nardus som användes på Jesus. (Mk 14:3; Joh 12:3)

• Nasaré.

  En benämning på Jesus, eftersom han kom från staden Nasaret. Ordet är troligen besläktat med det hebreiska ordet för ”skott” i Jesaja 11:1. Benämningen används senare även om Jesus efterföljare. (Mt 2:23; Apg 24:5)

• Nasir.

  Ett ord som är taget från det hebreiska ordet för ”en som är uttagen”, ”en som är överlämnad”, ”en som är avskild”. Det fanns två slags nasirer: de som själva hade valt att bli det och de som Gud hade utvalt. En man eller kvinna kunde avlägga ett särskilt löfte till Jehova om att leva som nasir under en bestämd tid. De som själva avlade ett nasirlöfte underkastade sig tre grundläggande restriktioner: de skulle inte dricka alkohol eller någon slags druvsaft, de skulle inte klippa håret och de skulle inte vidröra en död kropp. De som Jehova utvalde till nasirer blev det på livstid, och han ställde upp särskilda krav för dem. (4Mo 6:2–7; Dom 13:5)

• Nefilim.

  Se JÄTTAR.

• Nehilot.

  Ett uttryck med osäker innebörd som förekommer i överskriften till Psalm 5. En del menar att det syftar på ett blåsinstrument och förbinder det med ett hebreiskt ord som är besläktat med chalịl (flöjt). Men det kan också avse en melodi.

• Netinimtjänare.

  Se TEMPELTJÄNARE.

• Nisan.

  Namnet på månaden abib efter landsflykten i Babylon, den första månaden i judarnas religiösa kalender och den sjunde i deras borgerliga kalender. Månaden motsvarar senare hälften av mars och första hälften av april. (Neh 2:1) Se Tillägg B15.

• Nymåne, nymånedag.

  Den första dagen i varje månad i den judiska kalendern. Dagen firades genom att man samlades, åt en festmåltid och frambar särskilda offer. Längre fram blev dagen en viktig nationell högtid och en dag då man inte arbetade. (4Mo 10:10; 2Kr 8:13; Kol 2:16)

• Närvaro.

  I vissa sammanhang i de grekiska skrifterna används detta ord om Jesus Kristus osynliga närvaro som kung. Denna närvaro började då han blev insatt på tronen som messiansk kung och fortsätter under de sista dagarna för den här världsordningen. Kristus närvaro är inte bara en ankomst åtföljd av en snabb avfärd, utan snarare en närvaro som sträcker sig över en bestämd tidsperiod. (Mt 24:3)

O

• Ockultism.

  Samlingsbegrepp som innefattar tron på att människor lever vidare när kroppen har dött och att de kan kommunicera med de levande, vanligtvis genom en person som är särskilt mottaglig för deras påverkan (ett medium). Det grekiska ord som återges med ”ockultism” är farmakịa, vilket också avser användning av läkemedel och droger. Detta ord blev förbundet med ockultism eftersom man längre tillbaka använde droger när man åkallade högre makter och utövade svartkonst. (Gal 5:20; Upp 21:8)

• Offer.

  Något som frambärs till Gud för att uttrycka tacksamhet, erkänna skuld eller återställa det goda förhållandet till honom. Från Abels tid frambar människor offer frivilligt, däribland djuroffer. Men under Moses lag blev det ett krav att frambära offer. När Jesus hade gett sitt liv som ett fullkomligt offer var det inte längre nödvändigt med djuroffer. De kristna frambär andliga offer åt Gud. (1Mo 4:4; Heb 13:15, 16; 1Jo 4:10)

• Offerhöjd.

  En plats för tillbedjan som vanligtvis låg på en kulle, ett berg eller en tillverkad upphöjning. En del offerhöjder användes för att tillbe Gud, men de förbinds ofta med hednisk tillbedjan av falska gudar. (4Mo 33:52; 1Ku 3:2; Jer 19:5)

• Oförgänglighet.

  Det att någon eller något inte kan brytas ner, förmultna, förstöras eller tillintetgöras. (1Kor 15:50)

• Oförtjänt omtanke.

  Se GENERÖS OMTANKE.

• Ok.

  En stång som man lägger på axlarna för att kunna bära två (lika stora) bördor som hängs i stångens ändar. Kan också vara en stång eller en ram av trä som läggs över nacken på två dragdjur (vanligtvis nötboskap) som ska dra ett jordbruksredskap eller en vagn. Slavar var ofta tvungna att använda ok för att bära tunga bördor, och därför användes oket för att symbolisera slaveri eller underkastelse samt förtryck och lidande. Att oket lyftes  bort eller bröts sönder var en bild av befrielse från slaveri och förtryck. (3Mo 26:13; Mt 11:29, 30)

• Omskärelse.

  Avlägsnandet av förhuden på mannens könsorgan. Detta var ett krav för Abraham och hans avkomlingar, men det är inte ett krav för de kristna. Begreppet används också bildligt i olika sammanhang. (1Mo 17:10; 1Kor 7:19; Flp 3:3)

• Onyx.

  En ädelsten, en variant av kalcedon. Onyxen är bandad med vitt i kombination med svart, brunt, rött, grått eller grönt. Den prydde översteprästens särskilda kläder. (2Mo 28:9, 12; 1Kr 29:2; Job 28:16)

• Ordspråk.

  Ett visdomsord som får fram en poäng eller uttrycker en djup sanning med några få ord. Ett bibliskt ordspråk kan utgöras av en kort berättelse eller vara formulerat som ett svårtolkat uttalande eller en gåta. Ett ordspråk förmedlar en sanning på ett levande sätt, ofta med hjälp av bildspråk. En del ordspråk blev till talesätt som uttryckte hån och förakt för vissa människor. (Pre 12:9; 2Pe 2:22)

• Oren.

  Syftar på att vara smutsig eller på konsekvensen av att bryta mot morallagar. Men i Bibeln avser ordet oftast det som inte är godtagbart, eller rent, enligt Moses lag. (3Mo 5:2; 13:45; Mt 10:1; Apg 10:14; Ef 5:5) Se RENHET.

• Ostrafflighet.

  Se KLANDERFRI.

• Osyrade brödets högtid.

  Den första av israeliternas tre stora, årliga högtider. Den började den 15 nisan, dagen efter påsken, och varade i sju dagar. Det enda bröd som var tillåtet att äta var osyrat bröd, och högtiden var till minne av uttåget ur Egypten. (2Mo 23:15; Mk 14:1)

• Osyrat bröd.

  Bröd bakat utan surdeg. (5Mo 16:3; Mk 14:12; 1Kor 5:8)

• Otukt.

  Se SEXUELL OMORAL.

P

• Pant.

  En personlig ägodel som en låntagare lämnar till långivaren som säkerhet för att lånet ska betalas tillbaka. Det kallas också ”säkerhet för ett lån”. I Moses lag fanns det bestämmelser angående pant som var till för att skydda de fattigas och försvarslösas intressen. (2Mo 22:26; Hes 18:7)

• Papyrus.

  En vassliknande vattenväxt som användes för att tillverka sådant som korgar, behållare och båtar. Det användes också för att framställa ett skrivmaterial som liknade papper och som användes i många bokrullar. (2Mo 2:3)

• Paradis.

  En vacker park eller parkliknande trädgård. Det första paradiset var Eden, som Jehova anlade för att de första människorna skulle bo där. När Jesus hängde på pålen och talade med en brottsling som hängde bredvid antydde han att hela jorden skulle bli ett paradis. I Andra Korinthierna 12:4 används ordet om ett framtida paradis, och i Uppenbarelseboken 2:7 syftar det på ett himmelskt paradis. (HV 4:13, not; Lu 23:43)

• Pergament.

  Får-, get- eller kalvskinn som beretts för att användas som skrivmaterial. Det var mer hållbart än papyrus och användes till bokrullar som innehöll Bibelns böcker. De rullar av pergament som Paulus ville att Timoteus skulle ta med sig var troligen avsnitt av de hebreiska skrifterna. Några av Dödahavsrullarna var skrivna på pergament. (2Ti 4:13)

• Persien, perser.

  Ett land och ett folk som ofta omtalas i förbindelse med mederna och som tydligen var besläktade med dem. Till att börja med bodde perserna enbart i den sydvästra delen av det iranska höglandet. Under Kyros den store (som enligt vissa forntida historiker hade en persisk pappa och en medisk mamma) blev mederna underlagda perserna, men riket fortsatte att vara en dubbelmakt. Kyros erövrade det babyloniska världsväldet 539 f.v.t. och lät judarna som var i landsflykt återvända till sitt hemland. Det persiska världsväldet sträckte sig från floden Indus i öst till Egeiska havet i väst. Judarna var under persiskt styre fram tills Alexander den store besegrade perserna 331 f.v.t. Daniel fick en syn av det persiska världsväldet innan det hade uppstått, och riket omnämns i bibelböckerna Esra, Nehemja och Ester. (Esr 1:1; Dan 5:28; 8:20) Se Tillägg B9.

• Pest.

  Samlingsnamn för mycket smittsamma och dödliga infektionssjukdomar som kan orsaka epidemier. Det sätts ofta i samband med verkställandet av Guds domar. (4Mo 14:12; Hes 38:22, 23; Am 4:10)

• Pikstav.

  En lång stav med en vass metallspets som användes för att mana på ett djur. De visas ord liknas vid oxpikar, eftersom de kan få lyssnaren att följa kloka råd. Uttrycket att man ”spjärnar emot pikstaven” anspelar på det som sker när en envis oxe sparkar bakut mot pikstaven och skadar sig själv. (Apg 26:14; Dom 3:31)

• Pim.

  En viktenhet och det pris filistéerna begärde av israeliterna för att slipa olika metallredskap. Vid utgrävningar i Israel har man  funnit flera stenvikter med konsonanterna i ordet ”pim” skrivet på gammalhebreiska. De har en genomsnittsvikt på 7,8 g, vilket motsvarar omkring två tredjedelar av en sikel. (1Sa 13:20, 21)

• Pingsten.

  Den andra av tre högtider som de judiska männen var förpliktade att resa till Jerusalem för att fira. Det grekiska ordet för pingst, pentēkostẹ̄, betyder ”femtionde (dagen)”. I de grekiska skrifterna används ordet ”pingst” om det som kallas ”skördehögtiden” och ”veckohögtiden” i de hebreiska skrifterna. Den firades på den 50:e dagen efter den 16 nisan. (2Mo 23:16; 34:22; Apg 2:1)

• Porneia.

  Se SEXUELL OMORAL.

• Prefekt.

  Babylonisk ämbetsman av lägre rang än satrap. Enligt Bibeln hade prefekterna myndighet över de visa männen vid det babyloniska hovet. De nämns också under medern Dareios regeringstid. (Dan 2:48; 6:7)

• Pretoriangardet.

  En grupp romerska soldater som fungerade som en kejserlig livvakt. Detta garde blev efter hand en betydande politisk maktfaktor som antingen kunde understödja kejsaren eller störta honom. (Flp 1:13, not)

• Profet.

  En person som Gud bekantgör sin vilja och sina avsikter genom. Profeter var Jehovas språkrör, och de förmedlade inte bara förutsägelser, utan också hans undervisning, befallningar och domar. (Am 3:7; 2Pe 1:21)

• Profetia.

  Ett inspirerat budskap, antingen en uppenbarelse eller en kungörelse av Guds vilja. En profetia kan vara inspirerad moralisk vägledning, ett tillkännagivande av en befallning eller dom från Gud eller ett uttalande om något som ska hända i framtiden. (Hes 37:9, 10; Dan 9:24; Mt 13:14; 2Pe 1:20, 21)

• Prokonsul.

  Den högste lokale styresmannen över en provins som var underställd den romerska senaten. Han hade juridisk och militär makt. Hans myndighet i provinsen var oinskränkt, men han hölls ansvarig inför den romerska senaten för hur han skötte sin uppgift. (Apg 13:7; 18:12)

• Proselyt.

  En omvänd. I Bibeln avser det någon som har gått över till judendomen och som, ifall det var en man, hade låtit omskära sig. (Mt 23:15, not; Apg 13:43)

• Prostituerad.

  Det grekiska ordet för ”prostituerad”, pọrnē, kommer från en rot som betyder ”att sälja”. I Bibeln syftar ordet inte bara på någon som säljer sex, utan också på en som har sex utanför äktenskapet. Det avser oftast en kvinna, även om manliga prostituerade också nämns i Bibeln. Prostitution var förbjudet enligt Moses lag, och en prostituerads lön fick inte tas emot som bidrag till Jehovas helgedom. Detta stod i skarp kontrast till den hedniska sedvänjan att använda tempelprostitution som inkomstkälla. (5Mo 23:17, 18; 1Ku 14:24) Uttrycket ”prostituerad” används i Bibeln också om en person, en nation eller en organisation som ingår förbindelser med världen eller börjar tillbe falska gudar och samtidigt påstår sig tillbe Gud. Ett exempel är det religiösa system som i Uppenbarelseboken kallas ”det stora Babylon”. Det beskrivs som en prostituerad, eftersom det söker sig till världens ledare för att få makt och rikedom. (Upp 17:1–5; 18:3; 1Kr 5:25, not)

• Prygel.

  I de grekiska skrifterna avser det att man slår eller piskar någon med en piska med flera remmar med knutar eller taggiga ändar. (Joh 19:1)

• Präst.

  En man som officiellt representerade Gud inför det folk han betjänade och som undervisade folket om Gud och hans lagar. Prästerna representerade även folket inför Gud genom att frambära offer och be för dem. Före Moses lag tjänade familjeöverhuvudet som präst för sin familj. Under Moses lag utgjorde männen av Arons släkt av Levis stam prästerskapet. De övriga manliga leviterna skulle bistå dem. När det nya förbundet instiftades blev det andliga Israel en nation av präster med Jesus Kristus som överstepräst. (2Mo 28:41; Heb 9:24; Upp 5:10)

• Psalm.

  En lovsång till Gud. Psalmerna tonsattes och sjöngs av dem som tillbad Jehova. De var en del av den offentliga tillbedjan vid templet i Jerusalem. (Lu 20:42; Apg 13:33)

• Purim.

  En årlig högtid som firades den 14 och 15 adar till minne av att judarna undgick att bli utrotade på drottning Esters tid. Det icke-hebreiska ordet purịm betyder ”lotter”. Haman kastade pur (lott) för att avgöra vilken dag hans onda plan att utrota judarna skulle sättas i verket. Högtiden har fått sitt namn efter denna händelse. (Est 3:7; 9:26)

• Påle.

  En del folkslag använde pålar för att avrätta människor och/eller för att hänga upp kroppar som varnande exempel eller till offentlig förödmjukelse. Assyrierna, som var kända för sin grymma krigföring, spetsade nakna fångar på pålar som trängde genom magen och upp i brösthålan. Enligt judisk lag skulle överträdare som var skyldiga till så allvarliga  förbrytelser som hädelse eller avgudadyrkan först stenas eller avrättas på något annat sätt, och sedan skulle kropparna hängas upp på pålar eller träd som ett varnande exempel för andra. (5Mo 21:22, 23; 2Sa 21:6, 9) Romarna brukade ibland binda fast offret vid pålen, och den som hängdes upp på det sättet kunde leva i flera dagar innan han till slut dog på grund av smärtan, törsten, hungern och den stekande solen. Andra gånger, som i Jesus fall, spikade man fast den anklagade vid pålen genom händerna och fötterna. (Lu 24:20; Joh 19:14–16; 20:25; Apg 2:23, 36) Se TORTYRPÅLE.

• Påminnelseoffer.

  Se DELOFFER.

• Påsken.

  En årlig högtid som firades den 14 abib (senare kallad nisan) för att högtidlighålla minnet av israeliternas befrielse ur Egypten. Under högtiden slaktade och stekte man ett lamm (eller en get), som sedan åts tillsammans med bittra örter och osyrat bröd. (2Mo 12:27; Joh 6:4; 1Kor 5:7)

R

• Rahab.

  Ett symboliskt uttryck som förekommer i bibelböckerna Job, Psalmerna och Jesaja (inte att förväxla med kvinnan Rahab i Josuas bok). I Jobs bok visar sammanhanget att Rahab är ett stort havsodjur, och i andra sammanhang används detta havsodjur som en symbol för Egypten. (Job 9:13; Ps 87:4; Jes 30:7; 51:9, 10)

• Renhet.

  I Bibeln syftar det inte bara på att man är fysiskt ren, utan också på att man har bevarat eller återställt ett tillstånd som är fläckfritt och fritt från allt som smutsar ner, befläckar, fördärvar eller förvanskar i moraliskt eller andligt avseende. I Moses lag syftar begreppet på att vara ceremoniellt ren. (3Mo 10:10; Ps 51:7; 1Kor 6:11)

• Rustning.

  Den skyddande dräkt som bars av soldater. I den ingick hjälm, pansarskjorta, bälte, benskydd och sköld. (Ef 6:13–17)

• Rättfärdighet.

  Syftar i Bibeln på det som är rätt enligt Guds normer för rätt och fel. (1Mo 15:6; 5Mo 6:25; Ord 11:4; Sef 2:3; Mt 6:33)

• Rökelse.

  En blandning av de aromatiska ämnena harts och balsam. Rökelse brinner långsamt och avger en behaglig doft. En speciell rökelse som bestod av fyra ingredienser användes vid tälthelgedomen och templet. Den rökelsen brändes morgon och kväll på rökelsealtaret i det heliga, och på försoningsdagen brändes den i det allra heligaste. Det var en symbol för Guds trogna tjänares godtagbara böner. De kristna använder inte rökelse i tillbedjan. (2Mo 30:34, 35; 3Mo 16:13; Upp 5:8)

• Rökelsekar.

  Se FYRFAT.

S

• Sabbat.

  Från ett hebreiskt ord som betyder ”vila”, ”upphöra”. Det är den sjunde dagen i den judiska veckan (från solnedgången på fredagen till solnedgången på lördagen). Andra högtidsdagar under året kallades också sabbat, och det gjorde även vart 7:e och vart 50:e år. Det enda arbete som fick utföras på sabbatsdagen var prästernas tjänst i helgedomen. Under ett sabbatsår skulle marken ligga i träda, och man skulle inte kräva tillbaka skulder från sina medisraeliter. I Moses lag var föreskrifterna för sabbaten rimliga, men religiösa ledare lade gradvis till så många föreskrifter att det på Jesus tid var svårt att hålla sabbaten. (2Mo 20:8; 3Mo 25:4; Lu 13:14–16; Kol 2:16)

• Sadducéer.

  En framträdande religiös sekt inom judendomen. Den bestod av rika aristokrater och präster som hade stort inflytande över det som hände i templet. De förkastade de många muntliga traditioner som fariséerna höll fast vid och även andra av fariséernas trosuppfattningar. De trodde varken på uppståndelsen eller på änglar. De motarbetade Jesus. (Mt 16:1; Apg 23:8)

• Salomos pelarhall.

  En pelargång längs östra sidan av den yttre förgården i templet på Jesus tid som man menade var kvar från Salomos tempel. Där gick Jesus omkring på vintern, och där träffades de första kristna för att tillbe. (Joh 10:22, 23; Apg 5:12) Se Tillägg B11.

• Samaria.

  Huvudstaden i det norra tiostammarsriket Israel i över 200 år. Det är också namnet på hela detta rike. Staden var byggd på ett berg med samma namn. (1Ku 16:24)

• Samarien.

  Namnet på det område som låg mellan Galileen i norr och Judeen i söder. Jesus predikade vanligtvis inte i detta område, men han passade på att tala med invånarna där när han var på genomresa. Petrus använde den andra av himmelrikets nycklar när samarier fick helig ande. (Joh 4:7; Apg 8:14) Se Tillägg B10.

• Samarier.

  Uttrycket användes till att börja med om israeliterna i tiostammarsriket i norr, men efter Assyriens erövring av Samaria 740 f.v.t. innefattade det även utlänningar som assyrierna hade fört dit. På Jesus tid användes benämningen mer i religiös  betydelse än i etnisk eller politisk betydelse. Det avsåg då dem som tillhörde den religiösa sekt som var utbredd omkring Sikem och Samarien. Sektens anhängare hade trosuppfattningar som på vissa punkter avvek betydligt från judendomen. (Joh 8:48)

• Sanhedrin.

  Judarnas högsta domstol med säte i Jerusalem. På Jesus tid bestod den av 71 medlemmar, bland annat översteprästen, före detta överstepräster, medlemmar av översteprästernas familjer, äldste, familje- och stamöverhuvuden och skriftlärda. (Mk 15:1; Apg 5:34; 23:1, 6)

• Satan.

  Ett hebreiskt ord som betyder ”motståndare”. När ordet står med bestämd artikel på grundspråket syftar det på Satan djävulen, Guds främste motståndare. (Job 1:6; Mt 4:10; Upp 12:9)

• Satrap.

  En provinsguvernör eller vicekung i Babylon och i Persien som tillsattes av kungen. (Esr 8:36; Dan 6:1)

• Sea.

  Ett volymmått för torra varor. Med utgångspunkt från batmåttet, som var ett volymmått för flytande varor, kan man komma fram till att ett seamått motsvarade 7,33 l. (2Ku 7:1) Se Tillägg B14.

• Sekt.

  En grupp människor som håller sig till en särskild lära eller ledare och som har sina egna trosuppfattningar. Ordet används om två framträdande grenar av judendomen: fariséerna och sadducéerna. Icke-kristna kallade också kristendomen för ”sekten” eller ”nasaréernas sekt”, eftersom de antagligen betraktade de kristna som en grupp som hade brutit sig ut ur judendomen. Med tiden bildades sekter i den kristna församlingen. I Uppenbarelseboken nämns Nikolaossekten. (Apg 5:17, not; 15:5, not; 24:5; 28:22; 2Pe 2:1; Upp 2:6)

• Selah.

  En term som användes i förbindelse med musik eller recitation, och den förekommer i Psalmerna och Habackuk. Den kan ange en paus i sången eller i musiken, eller i både sången och musiken, för stilla begrundan eller för att förstärka den tanke eller känsla som just uttryckts. I den grekiska Septuaginta återges uttrycket med diạpsalma, som definieras som ”ett musikaliskt mellanspel”. (Ps 3:4; Hab 3:3)

• Seminit.

  En musikterm som ordagrant betyder ”den åttonde”. Det syftar möjligen på ett lägre tonläge eller en särskild tonart. När det används i samband med instrument syftar det troligen på sådana instrument som man spelade bastonerna med. När det används i samband med sånger anger det antagligen att de ska spelas och sjungas i ett lägre tonläge. (1Kr 15:21; Ps 6:0; 12:0)

• Serafer.

  Andevarelser som är posterade runt Jehovas tron i himlen. Det hebreiska ordet serafịm betyder ordagrant ”(de) brännande (brinnande)”. (Jes 6:2, 6)

• Sexuell omoral.

  En återgivning av det grekiska ordet porneia, ett begrepp som används i Bibeln om en del sexuella handlingar som Gud inte godkänner. Det inbegriper otrohet, prostitution, sex mellan ogifta personer, homosexuella handlingar och sex med djur. Uttrycket används i bildlig bemärkelse i Uppenbarelseboken i samband med en religiös, prostituerad kvinna som kallas ”det stora Babylon” för att beskriva hur hon söker sig till den här världens härskare för att få makt och rikedom. (Upp 14:8; 17:2; 18:3; Mt 5:32; Apg 15:29; Gal 5:19) Se PROSTITUERAD.

• Shebat.

  Namnet som efter landsflykten i Babylon användes om den elfte månaden i judarnas religiösa kalender och den femte i deras borgerliga kalender. Shebat motsvarar senare hälften av januari och första hälften av februari. (Sak 1:7) Se Tillägg B15.

• Sheol.

  Ett hebreiskt ord som motsvarar det grekiska ordet haidēs (läs: hạdes). Det återges med ”graven” och syftar på hela mänsklighetens grav, inte en enskild grav. (1Mo 37:35, not; Ps 16:10, not; Apg 2:31, not)

• Siare.

  En man som av Gud hade fått förmåga att urskilja hans vilja, en vars ögon hade öppnats, så att han kunde se och förstå sådant som var dolt för människor i allmänhet. Det hebreiska ordet kommer från en rot som betyder ”se”, både i bokstavlig och i överförd bemärkelse. Man vände sig till siaren för att få goda råd när man hade problem. (1Sa 9:9)

• Sigill.

  En slags stämpel som användes för att göra avtryck (vanligtvis i lera eller vax) för att ange ägarskap, äkthet eller överenskommelse. De sigillstämplar som användes i forntiden bestod av ett hårt material (sten, elfenben eller trä) med ingraverade spegelvända figurer eller bokstäver. Sigill används som ett bildligt uttryck för att bekräfta att något är sant, fastslå ägarskap eller beteckna att något är gömt eller hemligt. (2Mo 28:11; Neh 9:38; Upp 5:1; 9:4)

• Sigillring.

  Ett slags sigill som bars på fingret eller i ett snöre, troligen runt halsen. Den kallas också signetring och var en symbol för  en härskares eller ämbetsmans myndighet. (1Mo 41:42) Se SIGILL.

• Signetring.

  Se SIGILLRING.

• Sikel.

  Hebréernas grundläggande viktenhet och myntenhet. Vikten motsvarade 11,4 g. Uttrycket ”den heliga platsens standardvikt”, eller ”den heliga sikeln”, kan ha betonat att vikten skulle vara exakt eller att den skulle motsvara den standardvikt som förvarades i tälthelgedomen. Det kan ha funnits en kunglig sikel, som skilde sig från den vanliga sikeln, eller en standardvikt som förvarades i kungens palats. (2Mo 30:13; not)

• Sion, Sions berg.

  Namnet på jebuséernas befästa stad Jebus, som låg på den sydöstra höjden i Jerusalem. När David hade intagit den byggde han sitt kungliga residens där, och med tiden kom det att kallas ”Davidsstaden”. (2Sa 5:7, 9) Sion blev ett särskilt heligt berg för Jehova när David förde dit förbundsarken. Senare omfattade namnet ”Sion” också tempelområdet på berget Moria, och några gånger används det om hela Jerusalem. I de grekiska skrifterna används det ofta i bildlig bemärkelse. (Ps 2:6; 1Pe 2:6; Upp 14:1)

• Sista dagarna.

  Det här och liknande uttryck, till exempel ”kommande dagar”, syftar i profetior i Bibeln på en tid då vissa historiska händelser kulminerar. (Hes 38:16; Dan 10:14; Apg 2:17) Beroende på profetians art kan uttrycken syfta på en period på bara några få år eller på många år. I Bibeln används det här uttrycket speciellt om ”de sista dagarna” för den här världsordningen under Jesus osynliga närvaro. (2Ti 3:1; Jak 5:3; 2Pe 3:3)

• Siv.

  Det ursprungliga namnet på den andra månaden i judarnas religiösa kalender och den åttonde i deras borgerliga kalender. Siv motsvarar senare hälften av april och första hälften av maj. Den kallas ijar i den judiska Talmud och i andra verk från tiden efter landsflykten i Babylon. (1Ku 6:37) Se Tillägg B15.

• Sivan.

  Namnet som efter landsflykten i Babylon användes om den tredje månaden i judarnas religiösa kalender och den nionde i deras borgerliga kalender. Sivan motsvarar senare hälften av maj och första hälften av juni. (Est 8:9) Se Tillägg B15.

• Själ.

  Den traditionella återgivningen av det hebreiska ordet nẹfesh och det grekiska ordet psychẹ̄. När man undersöker hur dessa ord används i Bibeln blir det uppenbart att de i huvudsak används om 1) människor, 2) djur eller 3) det liv som en människa eller ett djur har. (1Mo 1:20, not; 2:7, not; 4Mo 31:28, not; 1Pe 3:20, not) Bibeln visar att både nẹfesh och psychẹ̄, när orden används om jordiska skapelser, avser något materiellt, konkret, synligt och dödligt, vilket står i skarp kontrast till hur begreppet ”själ” används i många andra religiösa sammanhang. I den här översättningen har grundorden i regel blivit översatta efter vad sammanhanget visar att de betyder. De återges med uttryck som ”liv”, ”varelse”, ”person” och ”allt i mig” eller med ett personligt pronomen (till exempel ”jag” i stället för ”min själ”). På en del ställen finns en fotnot som ger den alternativa återgivningen ”själ”. När ordet ”själ” används, antingen i huvudtexten eller i en fotnot, ska det förstås i enlighet med förklaringen ovan. Uttrycket ”göra något av hela sin själ” betyder att man gör det helhjärtat, helt och fullt. (5Mo 6:5; Mt 22:37) I en del sammanhang kan orden i grundtexten syfta på en levande varelses hunger eller begär. De kan också avse en död person eller ett lik. (4Mo 6:6, not; Ord 23:2, not; Jes 56:11, not; Hag 2:13, not)

• Skamlöst uppförande.

  Återgivning av det grekiska ordet asẹlgeia, som används om handlingar som är allvarliga överträdelser av Guds lagar och som kännetecknas av en fräck och föraktfull inställning – en anda av bristande respekt eller rentav förakt för myndighet, lagar och normer. Uttrycket avser inte orätt uppförande av mindre allvarligt slag. (Gal 5:19; 2Pe 2:7)

• Skiljeman.

  Civil ämbetsman i det babyloniska rikets provinser som var kunnig i lagen och utövade en begränsad juridisk myndighet. (Dan 3:2)

• Skriften, Skrifterna.

  De heliga skrifter som utgör Guds ord. Detta uttryck förekommer endast i de grekiska skrifterna. (Lu 24:27; 2Ti 3:16)

• Skriftlärd.

  En avskrivare av de hebreiska skrifterna. På Jesus tid avsåg uttrycket en grupp män som var kunniga i lagen. De motarbetade Jesus. (Esr 7:6, not; Mk 12:38, 39; 14:1)

• Skuldoffer.

  Ett offer för egna synder. Det skilde sig från andra syndoffer genom att det skulle kompensera för och ge tillbaka vissa förbundsrättigheter som syndaren hade förlorat och mildra straffet för hans synd. (3Mo 7:37; 19:22; Jes 53:10)

•  Skådebröd.

  Tolv bröd som lades i två staplar med sex i varje på bordet i det heliga i tälthelgedomen och i templet. Det kallas också ”det staplade brödet” och ”framläggningsbröden”. Dessa bröd, som var en offergåva till Gud, ersattes med nya varje sabbat. De gamla bröden åts i normala fall bara av prästerna. (2Kr 2:4; Heb 9:2; 2Mo 25:30; 3Mo 24:5–9; Mt 12:4) Se Tillägg B5.

• Skördehögtiden.

  Se PINGSTEN.

• Slunga.

  En läderrem eller ett band som var vävt av senor, säv eller hår. Projektilen, oftast en sten, lades i det bredare mittpartiet. Den ena änden av slungan lindades runt handen eller handleden, medan man höll den andra änden i handen, så att man kunde släppa den när projektilen skulle slungas i väg. Forntida nationer hade slungkastare i sina arméer. (Dom 20:16; 1Sa 17:50)

• Smord, smörja.

  Verbet har på hebreiska grundbetydelsen ”att smörja med något flytande”. Olja hälldes över en person eller ett föremål som ett tecken på att personen eller föremålet avskilts för särskild tjänst. I de grekiska skrifterna används ordet också om dem som har blivit smorda med helig ande och har fått ett himmelskt hopp. (2Mo 28:41; 1Sa 16:13; 2Kor 1:21)

• Son.

  I Bibeln används uttrycket även i en vidare betydelse, till exempel om en adoptivson, en manlig avkomling (Mt 12:23) eller en svärson (Lu 3:23). Ibland avser uttrycket ”söner” en hel nation. (2Mo 1:7, not)

• Sorg.

  På Bibelns tid var det vanligt att offentligt visa sin sorg vid dödsfall eller annan olycka, och sorgetiden hade en bestämd längd. Under den tiden grät man högt, bar speciella kläder, lade aska på huvudet, slet sönder sina kläder och slog sig på bröstet. Vid begravningar anlitade man ibland professionella gråterskor. (1Mo 23:2; Est 4:3; Upp 21:4)

• Sorgesång.

  En dikt eller ett musikstycke som uttrycker djup sorg, till exempel sorg över en nära väns eller släktings död. Kallas även klagosång. (2Sa 1:17; Ps 7:0)

• Spelt.

  Underart till vete. Spelten (Triticum spelta) är svår att tröska, eftersom agnarna sitter hårt runt kornen. (2Mo 9:32)

• Spetälska.

  En allvarlig hudsjukdom. I Bibeln används begreppet ”spetälska” i en vidare bemärkelse än i dag, för det var inte bara människor utan också klädesplagg och hus som kunde bli angripna. (3Mo 14:54, 55; Lu 5:12)

• Spira.

  En stav som en kung hade som symbol för sin makt. (1Mo 49:10; Heb 1:8)

• Stocken.

  Ett straffredskap. I en del stockar hölls bara fötterna fast, medan andra tvingade in kroppen i en förvriden ställning och kanske höll fast fötterna, händerna och halsen. (Jer 20:2; Apg 16:24)

• Stod.

  En fristående, upprest pelare, oftast en sten. Stoder kunde resas till minne av historiska händelser eller handlingar. Hedniska folkslag reste heliga stoder som de använde i sin falska tillbedjan, och det hände att israeliterna också reste sådana stoder. (1Ku 14:23)

• Stoiska filosofer.

  Stoicism var en grekisk filosofi som gick ut på att lycka bestod i att leva i harmoni med förnuftet och naturen. Den verkligt vise, enligt deras uppfattning, påverkades varken av smärta eller njutning. (Apg 17:18)

• Stora prövningen.

  Se DEN STORA PRÖVNINGEN.

• Surdeg.

  En bit jäst deg som sparades från det ena baket till det andra och som tillsattes i degen för att få den att jäsa. I Bibeln används det ofta som en symbol för synd och moraliskt förfall, men det används också för att beskriva något som växer och breder ut sig i det fördolda. (2Mo 12:15, 20; Mt 13:33; Gal 5:9)

• Svartkonst.

  Trolldom där kraften anses komma från onda andar. (2Kr 33:6)

• Svågeräktenskap.

  En sed som senare blev en del av Moses lag. Den innebar att när en gift man dog utan att ha fått någon son skulle hans bror gifta sig med änkan för att få barn som skulle kunna föra den döde broderns släktlinje vidare. Kallas också levirat. (1Mo 38:8; 5Mo 25:5)

• Synagoga.

  Ett ord som betyder ”sammanförande”, ”samling”. Men i de flesta bibelställen syftar det på den plats eller byggnad där judarna samlades för att läsa Skrifterna, få undervisning, förkunna och be. På Jesus tid hade i princip varje samhälle i Israel en egen synagoga, och i städerna kunde det finnas flera synagogor. (Lu 4:16; Apg 13:14, 15)

• Syndoffer.

  Ett offer som frambars för ouppsåtliga synder, synder som berodde på mänsklig ofullkomlighet. Olika offerdjur kunde frambäras, alltifrån tjur till duva, beroende på syndarens ställning eller omständigheter. (3Mo 4:27, 29; Heb 10:8)

• Syrten.

  Två stora, grunda bukter vid Libyens kust. Forntida sjömän fruktade dessa bukter på grund av de förrädiska sandbankarna,  som ständigt ändrade form på grund av tidvattnet. (Apg 27:17) Se Tillägg B13.

• Säckväv.

  Ett grovt tyg som man gjorde säckar av, bland annat till förvaring av säd. Tyget vävdes i regel av mörkt gethår. Säckväv var den traditionella sorgklädseln. (1Mo 37:34; Lu 10:13)

T

• Tackoffer.

  Ett gemenskapsoffer som man frambar för att lovprisa Gud för hans omsorg och lojala kärlek. Man åt köttet av djuret tillsammans med syrat och osyrat bröd. Köttet skulle ätas samma dag som offret frambars. (2Kr 29:31)

• Talent.

  Den största av de hebreiska vikt- och myntenheterna. Den vägde 34,2 kg. En grekisk talent var mindre och vägde omkring 20,4 kg. (1Kr 22:14; Mt 18:24) Se Tillägg B14.

• Tammuz.

  1) Namnet på en gud som avfälliga hebreiska kvinnor grät över. En del menar att Tammuz ursprungligen var en kung som upphöjdes till gud efter sin död. I sumeriska texter kallas Tammuz för Dumuzi och framställs som gemål eller älskare till fruktbarhetsgudinnan Inanna (den babyloniska Ishtar). (Hes 8:14) 2) Namnet som efter landsflykten i Babylon användes om den fjärde månaden i judarnas religiösa kalender och den tionde i deras borgerliga kalender. Tammuz motsvarar senare hälften av juni och första hälften av juli. Se Tillägg B15.

• Tarsisskepp.

  Ursprungligen ett uttryck som användes om skepp som gick till Tarsis (våra dagars Spanien). Det verkar som att uttrycket med tiden kom att beteckna stora skepp som kunde segla långa sträckor. Salomo och Jehosafat använde sådana skepp för att bedriva handel. (1Ku 9:26; 10:22; 22:48)

• Tartaros.

  Ett ord i de grekiska skrifterna som syftar på ett fängelseliknande, förnedrat tillstånd som Gud förpassade de olydiga änglarna till på Noas tid. När verbet tartarọō (att ”kasta i Tartaros”) används i 2 Petrus 2:4 betyder det inte att ”de änglar som syndade” kastades i mytologins Tartaros (dvs. ett mörkt, underjordiskt fängelse för gudar). Det betyder i stället att de blev förnedrade av Gud och förlorade sin plats i himlen och sina privilegier. De överlämnades till ett tillstånd av djupt mentalt mörker utan insikt i Guds ljusa avsikter. Dessutom är deras framtidsutsikter mörka, för Bibeln visar att det som väntar dem är evig tillintetgörelse tillsammans med deras härskare, Satan djävulen. Tartaros är alltså en bild av djupaste förnedring för de upproriska änglarna. Det är inte detsamma som ”avgrunden” som nämns i Uppenbarelseboken 20:1–3.

• Tebet.

  Namnet som efter landsflykten i Babylon användes om den tionde månaden i judarnas religiösa kalender och den fjärde i deras borgerliga kalender. Tebet motsvarar senare hälften av december och första hälften av januari. Vanligtvis blir den bara omnämnd som den ”tionde månaden”. (Est 2:16) Se Tillägg B15.

• Tecken.

  Ett föremål, en handling, en situation eller ett ovanligt fenomen som indikerar något annat, antingen i nuet eller i framtiden. (1Mo 9:12, 13; 2Ku 20:9; Mt 24:3; Upp 1:1)

• Tempel.

  Den byggnad i Jerusalem som ersatte den flyttbara tälthelgedomen som centrum för israeliternas tillbedjan. Det första templet byggdes av Salomo och förstördes av babylonierna. Det andra byggdes av Serubbabel efter landsflykten i Babylon och blev senare ombyggt av Herodes den store. I Bibeln kallas ofta templet för ”Jehovas hus”. (Esr 1:5; 6:14, 15; 1Kr 29:1; 2Kr 2:4; Mt 24:1) Se Tillägg B8 och B11.

• Tempeltjänare.

  Icke-israeliter som tjänade i templet. De kallas även ”netinimtjänare”. Det hebreiska ordet betyder ordagrant ”sådana som har blivit givna”, något som visar att de hade blivit givna till tempeltjänsten. Antagligen var många av tempeltjänarna ättlingar till gibeoniterna, som Josua hade utsett till ”vedhuggare och vattenbärare för folket och för Jehovas altare”. (Jos 9:23, 27; 1Kr 9:2, not; Esr 8:17, not)

• Tillsyningsman.

  En man vars främsta uppgift är att ta hand om och vara herde för församlingen. Grundtanken i det grekiska ordet epịskopos är ”en som utövar beskyddande tillsyn”. Uttrycken ”tillsyningsman” och ”äldste” (presbỵteros) avser samma uppgift i den kristna församlingen. Ordet ”äldste” för tanken till den förordnade mannens mogenhet, medan ”tillsyningsman” framhäver uppgifterna som följer med förordnandet. (Apg 20:28; 1Ti 3:2–7; 1Pe 5:2)

• Tionde.

  En avgift på 10 procent som ges eller betalas, särskilt för religiösa ändamål. (5Mo 26:12; Mal 3:10; Mt 23:23) Under Moses lag skulle en tiondel av markens avkastning och en tiondel av tillväxten av nöt- och småboskapen ges till leviterna varje år som försörjning. Leviterna gav en tiondel av denna tiondel till de aronitiska prästerna för att täcka deras behov. Man gav även tionde i andra  sammanhang. Det är inget krav för de kristna att ge tionde.

• Tishri.

  Se ETANIM och Tillägg B15.

• Tortyrpåle.

  En återgivning av det grekiska ordet staurọs, som syftar på en upprättstående stolpe eller påle, en sådan som Jesus blev avrättad på. Det finns ingenting som tyder på att det grekiska ordet avser ett kors, som hedningarna använde som religiös symbol i många århundraden före Kristus. Ordet staurọs används också om den tortyr, det lidande och den skam som Jesus efterföljare skulle utsättas för, så återgivningen ”tortyrpåle” stämmer väl överens med innebörden i det grekiska ordet. (Mt 16:24; Heb 12:2) Se PÅLE.

• Tribut.

  Avgift som en stat eller härskare fick betala som ett uttryck för underkastelse, för att bevara freden eller för att få beskydd. (2Ku 3:4; 18:14–16; 2Kr 17:11)

• Trumpet.

  Ett blåsinstrument av metall som användes både som signalinstrument och musikinstrument. Enligt 4 Moseboken 10:2 gav Jehova instruktioner om att man skulle göra två silvertrumpeter som skulle användas för att ge specifika signaler då man skulle samla folket, bryta läger eller förklara krig. Det var troligen raka trumpeter, till skillnad från de böjda horn som var tillverkade av djurhorn. Trumpeter användes också i templet, men det är oklart hur de såg ut. I symbolisk bemärkelse används ofta trumpetstötar i samband med kungörelse av Jehovas domar eller andra betydelsefulla händelser som Gud står bakom. (2Kr 29:26; Esr 3:10; 1Kor 15:52; Upp 8:7–11:15)

• Tröskning, tröskplats.

  Processen att frigöra sädeskorn från halm och agnar; platsen där man utförde detta arbete. Man tröskade för hand med en stav, men om man skulle tröska större mängder använde man särskilda redskap, som tröskslädar eller valsar som drogs av djur. Redskapen drogs över kornen som var utspridda på en tröskplats, en jämn, cirkelrund yta som vanligen låg högt och var utsatt för vind. (3Mo 26:5; Jes 41:15; Mt 3:12)

• Tuktan.

  De ord på grundspråken som traditionellt har översatts med ”tuktan” har en bred betydelse och förmedlar tanken på fostran som formar och korrigerar. I den här översättningen har orden ofta återgetts med sådana ord som ”vägledning” och ”fostran”. (Ord 1:2; 22:15, not; Ef 6:4)

• Turban.

  En huvudbonad som består av ett tygstycke som viras runt huvudet. Översteprästen bar en turban av fint linne, och på framsidan fästes en guldplåt med blått snöre. Kungen bar en turban under sin krona. Job omnämner turbanen bildligt då han liknar sin rättvisa vid en turban. (2Mo 28:36, 37; Job 29:14; Hes 21:26)

• Tygellöshet.

  Se SKAMLÖST UPPFÖRANDE.

• Tälthelgedomen.

  Kallas ibland även ”mötestältet”. Ett stort, flyttbart tält som israeliterna använde i sin tillbedjan efter uttåget ur Egypten. Tälthelgedomen var en plats där man offrade och tillbad, och där fanns även Jehovas förbundsark, som representerade hans närvaro. Tälthelgedomen hade en stomme av trä som täcktes med linnetältdukar med färgrika konstbroderier som föreställde keruber. Den var delad i två rum, det första kallades det heliga och det andra kallades det allra heligaste. (Jos 18:1; 2Mo 25:9) Se Tillägg B5.

U

• Ugn.

  På Bibelns tid hade man flera olika slags ugnar, bland annat bakugnar, smältugnar och brännugnar. Smältugnar var tillverkade av sten och tegel och användes för att smälta metall. Brännugnar användes för bränning av tegel, lergods och kalk. (1Mo 15:17; Dan 3:17; Upp 9:2)

• Underverk.

  Händelse eller fenomen som inte kan ges någon naturlig förklaring och därför tillskrivs en högre makt. Sådana uttryck som ”tecken”, ”under” och ”mirakel” används ibland synonymt i Bibeln. (2Mo 4:21; Apg 4:22; Heb 2:4)

• Uppståndelse.

  Det att åter bli levande. Det grekiska ordet anạstasis betyder ordagrant ”det att resa (sig) upp”, ”det att stå upp”. Bibeln nämner nio tillfällen när någon uppstod, och ett av dem är när Jesus blev uppväckt av Jehova. Andra blev uppväckta av Elia, Elisa, Jesus, Petrus och Paulus, men Bibeln är tydlig med att dessa underverk skedde med Guds kraft. En viktig del av Guds avsikt är att både ”de rättfärdiga och de orättfärdiga” ska få uppstå på jorden. (Apg 24:15) Bibeln nämner också en himmelsk uppståndelse, även kallad ”den tidiga” och ”den första” uppståndelsen, som väntar Jesus smorda bröder. (Flp 3:11; Upp 20:5, 6; Joh 5:28, 29; 11:25)

• Urim och tummim.

  Föremål som översteprästen använde när nationen hade viktiga frågor som behövde besvaras av Jehova själv. Urim och tummim användes ungefär som lotter. Översteprästen hade dem i bröststycket när han gick in i tälthelgedomen. Det verkar som  att man hade slutat använda urim och tummim när Jerusalem ödelades av babylonierna. (2Mo 28:30; Neh 7:65)

V

• Vagn, stridsvagn.

  En tvåhjulig vagn som drogs av hästar och som i första hand användes i krig. (2Mo 14:23; Dom 4:13; Apg 8:28)

• Vallen.

  Hebreiska: Millo, från en verbrot som betyder ”fylla”. I Septuaginta återges detta med ”citadell”. Det var tydligtvis en geografisk plats eller ett byggnadsverk i Davidsstaden, men man vet inte exakt vad det var för något. (2Sa 5:9; 1Ku 11:27)

• Vallfartssång.

  Överskriften till Psalm 120–134. Innebörden i överskriften är omdiskuterad, men många tror att dessa 15 psalmer sjöngs av israeliter som vid de tre stora årliga högtiderna vallfärdade till Jerusalem, som låg högt uppe bland Judas berg.

• Varp.

  Alla trådar i längdriktningen av en väv. De trådar som löper i vävens tvärriktning växelvis över och under varpen kallas väft eller inslag. (Dom 16:13)

• Vass, vassrör.

  Syftar på flera växter som gärna växer i våtmarker. I många fall avser det växten Arundo donax. Vassrör användes också som mätstavar. (Job 8:11; Mt 27:29, not) Se MÄTSTAV.

• Veckohögtiden.

  Se PINGSTEN.

• Vedermödan.

  Se DEN STORA PRÖVNINGEN.

• Veksaxar.

  Redskap av guld som användes i tälthelgedomen och templet för att släcka lågan i lamporna. (2Mo 37:23) Se LJUSSLÄCKARE.

• Viftoffer.

  Ett offer där prästen tydligen lade sina händer under händerna på tillbedjaren, som höll i offret, och rörde dem fram och tillbaka, eller också gungade prästen själv offret fram och tillbaka. Handlingen var ett uttryck för att offergåvorna frambars åt Jehova. (3Mo 7:30)

• Viga åt tillintetgörelse.

  En återgivning av ett hebreiskt uttryck som betyder belägga med bann. När Bibeln använder detta uttryck om människor betyder det att de skulle dödas. När uttrycket används om djur, föremål eller egendom (till exempel jordstycken och hela städer) kan det antingen betyda att de skulle tillintetgöras eller att de skulle beslagtas och vigas åt heligt bruk. Det som vigdes åt heligt bruk fick bara användas av prästerna eller i helgedomen, beroende på vad Jehova hade bestämt. (3Mo 27:28, not; 1Sa 15:8, not)

• Vinpress.

  Vanligen två fördjupningar uthuggna i kalksten, en högre liggande och en lägre liggande, som var förbundna med en ränna. När druvorna krossades i den övre rann saften ner i den undre. Ordet används bildligt om Guds domar. (Jes 5:2; Upp 19:15)

• Vinsäck.

  En skinnsäck gjord av en hel djurhud, till exempel av en get eller ett får, och som man förvarade vin i. När vinet jäste bildades koldioxid som skapade tryck i säckarna. Så nytt vin förvarade man i nya vinsäckar eftersom de utvidgade sig. Gamla säckar som hade hårdnat skulle däremot ha sprängts av trycket. (Jos 9:4; Mt 9:17)

• Virak.

  Gummiharts från vissa träd och buskar som tillhör släktet Boswellia. Den kan användas som rökelse och avger en behaglig doft när den bränns. Virak var en ingrediens i den heliga rökelsen som användes vid tälthelgedomen och i templet. Den lades också på sädesoffret och på varje stapel av skådebröd i det heliga. (2Mo 30:34–36; 3Mo 2:1; 24:7; Mt 2:11, not)

• Vittnesbördet.

  Avser vanligtvis de tio buden, som var skrivna på de två stentavlorna som gavs till Mose. (2Mo 31:18)

• Vittnesbördets ark.

  Den heliga kista som stod i det allra heligaste i tälthelgedomen och längre fram i Salomos tempel. Arken gjordes på Jehovas befallning och efter hans anvisningar. Kallas också ”förbundsarken”. (Jos 3:6; 2Mo 25:22; Heb 9:4)

• Vägen.

  Ett uttryck som ofta används med avseende på ett uppförande eller handlingssätt som Jehova Gud antingen godkänner eller fördömer. Det sägs om Jesus Kristus efterföljare att de tillhörde ”Vägen”, dvs. att de följde en levnadsväg eller höll fast vid ett levnadssätt som kretsade kring tron på Jesus Kristus och att följa hans exempel. (Apg 19:9)

• Väktare.

  Person som har till uppgift att hålla vakt för att skydda människor eller egendom, ofta nattetid, och som slår larm om fara hotar. Väktare stod ofta posterade på stadsmuren och i stadens vakttorn för att de skulle upptäcka och hålla ett öga på dem som närmade sig staden. Militära väktare kallas ofta vakter eller vaktposter. Profeter tjänade som bildliga väktare för Israels nation och varnade dem för kommande katastrofer. (2Ku 9:20; Hes 3:17)

• Världsordning.

  En återgivning av det grekiska ordet aiọ̄n när det syftar på rådande förhållanden eller på särskilda drag som kännetecknar en viss tid, epok eller tidsålder. När Bibeln nämner ”den här världsordningen” avses förhållandena i världen i allmänhet och den rådande livsstilen. (2Ti 4:10) I samband med  lagförbundet införde Gud vad som skulle kunna kallas den israelitiska eller judiska epoken. Med hjälp av lösenoffret införde Gud genom Jesus Kristus en annan världsordning, en ordning som i första hand gällde församlingen av smorda kristna. Detta markerade början på en ny epok, som kännetecknades av de verkligheter som lagförbundet var en skugga av. När det grekiska ordet står i plural avses de olika världsordningar, dvs. förhärskande tillstånd eller förhållanden, som har funnits eller kommer att finnas. (Mt 24:3; Mk 4:19, not; Rom 12:2, not; 1Kor 10:11)

W

• Wadi.

  Dal eller flodbädd som oftast är uttorkad, förutom under regntiden. Ordet kan ibland avse själva vattendraget. Ibland mynnar källor ut i dalgångar, vilket gör att det rinner vatten i dem året om. På många ställen omtalas en wadi som en dal. (4Mo 34:5; 5Mo 8:7, not; Job 6:15)

Z

• Zeus.

  De polyteistiska grekernas högste gud. Vid ett tillfälle trodde lokalbefolkningen i Lystra att Barnabas var Zeus. Gamla inskrifter som hittats i närheten av Lystra nämner ”Zeus präster” och ”solguden Zeus”. Den båt som Paulus reste med från Malta hade ”Zeus söner”, dvs. tvillingbröderna Kastor och Polydeukes, som galjonsbild. (Apg 14:12; 28:11)

Å

• Ånger.

  I Bibeln syftar ordet på att man ändrar inställning och är bedrövad över en tidigare livsstil, orätta handlingar eller något man underlåtit att göra. Äkta ånger leder till att man ändrar sitt handlingssätt. (Mt 3:8; Apg 3:19; 2Pe 3:9)

Ä

• Äktenskapsbrott.

  När en gift man eller kvinna frivilligt har sex med någon annan än sin äktenskapspartner. (2Mo 20:14; Mt 5:27; 19:9)

• Äldste, äldre man.

  Anspelar på en man som uppnått hög ålder, men i Bibeln används uttrycket först och främst om någon som har myndighet och ansvar i ett samhälle eller en nation. I Uppenbarelseboken används det också om himmelska skapelser. Det grekiska ordet presbỵteros återges med ”äldste” när det syftar på dem som har ansvaret och tar ledningen i församlingen. (2Mo 4:29; Ord 31:23; 1Ti 5:17; Upp 4:4)

• Ängel.

  Från det hebreiska ordet mal’ạkh och det grekiska ạggelos. Båda orden betyder ordagrant ”budbärare”, ”sändebud”, men återges med ”ängel” när budbärare från andevärlden åsyftas. (1Mo 16:7; 32:3; Jak 2:25; Upp 22:8) Änglar är mäktiga andevarelser som skapades av Gud långt innan han skapade människan. I Bibeln omtalas de dessutom som ”heliga myriader”, ”Guds söner” och ”morgonstjärnorna”. (5Mo 33:2; Job 1:6, not; 38:7) De skapades inte med förmågan att föröka sig, utan var och en skapades individuellt. Det finns mer än 100 miljoner änglar. (Dan 7:10) Bibeln visar att varje ängel har ett namn och en unik personlighet. Den visar dessutom att de ödmjukt vägrar att bli tillbedda och att de flesta inte ens vill avslöja sitt namn. (1Mo 32:29; Lu 1:26; Upp 22:8, 9) De har olika rang och har blivit tilldelade olika uppgifter, bland annat att tjäna vid Jehovas tron, framföra hans budskap, hjälpa hans tjänare på jorden, verkställa hans domar och stödja arbetet med att predika de goda nyheterna. (2Ku 19:35; Ps 34:7; Lu 1:29–31; Upp 5:11; 14:6) I framtiden ska de strida tillsammans med Jesus i Harmageddonkriget. (Upp 19:14, 15)

• Ärkeängel.

  Betyder ”överängel”. Prefixet ”ärke-” betyder ”främste”, ”förnämste”, ”över-”. Den definitionen och det faktum att ordet ”ärkeängel” bara förekommer i singular i Bibeln tyder på att det bara finns en ärkeängel. Bibeln uppger namnet på ärkeängeln, nämligen Mikael. (Dan 12:1; Jud 9; Upp 12:7)

Ö

• Överlämnandetecknet.

  En glänsande plåt av rent guld med en gravering på hebreiska: ”Helighet tillhör Jehova.” Den satt framtill på översteprästens turban. (2Mo 39:30) Se Tillägg B5.

• Överskrift.

  Överskriften i början av en psalm anger skribenten, ger bakgrundsupplysningar, innehåller instruktioner angående musiken eller visar hur psalmen ska användas eller vad syftet är med den. Se överskrifterna till Psalm 3, 4, 5, 6, 7, 30, 38, 60, 92 och 102.

• Överstepräst.

  Den främste av prästerna. Under Moses lag företrädde han folket inför Gud och utövade tillsyn över de andra prästerna. Han kallas också ”den främste prästen”. (2Kr 26:20; Esr 7:5, not) Han var den ende som fick gå in i det allra heligaste, det innersta rummet i tälthelgedomen och senare i templet. Han fick bara göra det en dag om året, på försoningsdagen. Uttrycket ”överstepräst” används också om Jesus Kristus. (3Mo 16:2, 17; 21:10; Mt 26:3; Heb 4:14)

• Överträdelse.

  Brott mot lag. I Bibeln är det synonymt med ”synd”. (Ps 32:1; Rom 5:14, not)